I ett ensamt arbete, som det kan vara när man jobbar med anhörigstöd, så är det skönt att träffa kollegor ibland. I Kalmar län ses vi numera två gånger om året en heldag. Vi har ganska långt mellan t ex kommunerna på Öland och Vimmerby men att ha träffar i varandras olika kommuner är ändå intressant. Annars kunde vi förstås alltid ha dem i en kommun som ligger centralt i länet så att alla får lagom avstånd till mötet. Men vi har valt att turas om och det har sina fördelar det med.
Tisdagen den 27/3 sågs vi hos mig i Vimmerby. Våra möten har en tendens att bli väldigt pratiga då vi alla brinner för vårt arbete och man vill gärna flika in nåt när nån annan säger nåt. Dessutom är det roligt att prata med andra som förstår ens arbete fullt ut för en gångs skull. Förr hade dessa möten ofta en inbjuden föreläsare men numera har vi insett att vi behöver tiden själva. Att få prata och diskutera hur vi har det, hur utvecklingen av anhörigstöd går framåt i våra kommuner, ge och få tips och råd till/av varandra och mycket mer. Vi samarbetar också med Fokus i Kalmar (Forskning och kunskapsutveckling socialtjänst, Regionförbundet i Kalmar län). Så en representant, Ann-Christine Larsson därifrån fanns med under eftermiddagen.
Vid mötet fick alla kommuner ungefär 10 minuter var att gå igenom det viktigaste vad gäller anhörigstöd i deras kommun. Det man kan konstatera efter en sån runda är bl a:
- Att det ser väldigt olika ut på vilket sätt man arbetar med anhörigstöd. Några kommuner arbetar verkligen med alla tre områden medan några fortfarande arbetar enbart med anhöriga till äldre. En del jobbar enbart med anhörigstöd medan några också har andra uppgifter i sin tjänst, t ex uppsökande verksamhet för äldre personer och frivilligverksamhet. Andra har helt delade tjänster, anhörigstöd till en viss procent och som t ex personal inom t ex demensvård, psykiatri eller annat på resterande procent.
- De flesta har ett stort stöd hos politiker och tjänstemän. En del känner också i praktiken av detta stöd men upplever ändå att utvecklingen och implementeringen av anhörigstöd går trögt. Inte konstigt att det då går ännu trögare för dem som inte ens känner av nåt stöd uppifrån.
- Samverkan är viktigt och det fungerar ofta bra med många yrkesprofessioner men den grupp som det är svårast att få till samverkan kring anhörigstödsfrågor är tyvärr kommunens handläggare. Många representanter i nätverket vittnar om detta och poängterar att det är synd. Biståndshandläggare träffar många anhöriga och är en viktig samverkanspart för oss.
- Vissa kommuner har pengar kvar sen tidigare år att kunna göra trevliga saker för. När tidigare för anhörigstöd öronmärka pengar inte gått åt så har de funnits kvar medan de flesta andra kommuner i gruppen upplever att dessa bara gick in i den totala budgeten.
- Små kommuner (tendens även uppmärksammat av socialstyrelsen) tar bort vår yrkesfunktion. Det får t ex istället ingå i enhetschefernas och handläggarnas arbetsuppgifter. Behövs vår profession? I vår grupp så är svaret naturligtvis JA. Ingen annan har annars det huvudsakliga fokuset på den anhöriga. Vårt länsnätverk anser att socialstyrelsen, NkA och AHR har en viktig uppgift i att stötta vår yrkesprofession.
- Inom demensområdet så provar en del kommuner nya grepp. T ex att möta behovet hos demenssjuka och deras anhöriga på flera stadier. Man anordnar t ex café och studiecirklar för demenssjuka i tidigare stadier. (Steget innan dagverksamhet för dementa.) Några kommuner anordnar parstudiecirklar där den anhöriga går en cirkel med andra anhöriga samtidigt som den närstående går en cirkel ihop med andra personer med demenssjukdom.
Andra saker som vi diskuterade var dokumentation, statistik och en kartläggning vi just nu genomför tillsammans med Fokus. I den kartläggningen blir det just tydligt hur olika det ser ut i våra kommuner i Kalmar län när det gäller det direkta anhörigstödet. En snabbgenomgång av det som togs upp på det nationella nätverket gjordes också av Margareta Thörnblad som är vår representant där.
