Hemma från Riksdagen

Precis landat i hemmet igen efter 3 intensiva men berikande dagar i Varberg. Så stimulerande att träffa människor som är i samma bransch och som brinner så som jag för dessa anhörigfrågor. Men också tröttande. Av intensiv sommarvärme, massor av intryck, tankeväckare och folksamlingssurr.

Till alla er som jag mötte i inspirerande samtal och givande diskussioner vill jag säga ett stort TACK! Tillsammans är vi starka. Tillsammans ska vi banne mig lyckas med vår mission. Missionen att sätta anhörigstöd på den sociala kartan i Sverige och  om inte i världen så i alla fall i Europa. Med det menar jag att stöd till anhöriga ska bli en lika självklar rättighet och skyldighet som t ex barnomsorg och äldreomsorg. Det måste gå! Tillsammans fixar vi det här!            

Informationskanal

Idag gick det upp för mig under web-mötet inom Blandat Lärande Nätverk att även jag har tips att komma med som kan vara till hjälp för andra. Några gånger om året skickar jag ut ett informationsblad som ska nå ut till alla anställda inom min förvaltning. Jag kallar den "Aktuellt om anhörigstöd" och där kan jag informera men även trycka på vissa viktiga bitar när det gäller anhörigstöd. Mitt senaste infoblad innehöll följande text:

Aktuellt om anhörigstöd

-         maj 2012

Vem är anhörig?

Sedan tre år tillbaka så ska kommunen, enligt socialtjänstlagen, erbjuda stöd till anhöriga som vårdar eller stödjer en närstående som av ålder, sjukdom eller funktionshinder inte klarar sig självständigt. I förlängningen innebär detta att alla anställda inom omsorgsförvaltningen har ett gemensamt ansvar för att inte bara se till brukarens behov utan även uppmärksamma anhörigas behov av stöd.

Det finns många människor som hjälper eller stöttar en familjemedlem eller vän. Deras insatser är ovärderliga men ses ofta som självklara av utomstående men också av de anhöriga själva. Att vara förälder, barn, make/maka, syskon, vän eller granne och vilja göra det man kan för sitt barn, sin förälder, sin maka/make, sitt syskon, sin vän eller sin granne är något de flesta tycker är självklart. Det ingår liksom i rollen som anhörig och då kan det vara svårt att se att det finns egna behov för att fortsätta orka. Många anhöriga vet inte om att de har rätt till eget stöd och kan ha svårt att inse att de har behov av det. Du som träffar på en anhörig av något slag får därför gärna ”peppa” denne att ta emot eget stöd. Erbjud den anhöriga att du kan ta kontakten med mig så ringer jag upp för att berätta lite mer. Många anhöriga har nämligen svårt att ta första kontakten och kan behöva lite hjälp på traven.

Vimmerby kommuns anhörigstöd

Det finns en hel del indirekt anhörigstöd. Det är insatser som man ansöker om hos LSS/biståndshandläggare och som riktar sig till den närstående så att anhöriga kan få avlastning. Exempelvis avlösning i hemmet, korttidsvistelse, korttidsplats och växelvård, dagverksamhet för personer med demenssjukdom samt hemtjänst.

Jag som anhörigkonsulent arbetar med det direkta anhörigstödet. Det riktas direkt till den anhöriga, inget biståndsbeslut krävs och inriktningen är att det är en kostnadsfri service.
Jag har kontakt med och ger enskilt stöd och rådgivning till anhöriga. Jag leder också flera anhörigstödsgrupper där anhöriga träffar andra som befinner sig i en liknande situation. Dessutom finns en del övrigt stöd som anhöriga kan erbjudas, t.ex. ”må bra” aktiviteter. Vimmerbys anhörigstöd utvecklas successivt och efter behov. Ett nytt stöd som tillkommit senaste året med goda resultat är studiecirklar för anhöriga. På gång är också en temakväll under hösten som anordnas tillsammans med flera samverkansparter. Kvällen kommer bl. a. bestå av föreläsningen ”En familj som alla andra? - om att skapa sig en vardagslunk bland remisser, habiliteringsbesök och nätverksmöten” samt efterföljande diskussioner.

Soliga vårhälsningar

Cecilia Karlsson, Anhörigkonsulent

4:e tillfället: Reminiscens

Idag var ämnet till största delen fokuserat på Reminiscens. Vi har tidigare fördjupat oss mer på andra delar inom personcentrerad omvårdnad. Huvudfokus har legat på validation och bemötande. Idag gick vi mer igenom metoden reminiscens.

Jag hade med mig en kollega, aktivitetssamordnaren Nina Isacsson Bragsjö, som inbjuden föreläsare. Hon berättade lite mer kring metoden. Hur man kan använda sig av olika former av minnesväckare, "triggers", minnesigångsättare. Att det egentligen kan vara vad som helst. Ett ting, en doft, musik, ett material som känns på ett speciellt sätt. Det sätter igång våra sinnen och minnen kan väckas till liv. På det viset kan man kommunicera med en person med demenssjukdom genom denna metod. Associationer väcks till liv och det kan även vara en hjälp till att skapa känslor av glädje, en känsla av sammanhang eller en känsla förknippad med något man tidigare gjort.  Det kan förstås också komma upp obehagliga eller obearbetade känslor ibland. Genom att nysta och kanske hjälpa till i samtalet med vissa pusselbitar så kan man nysta vidare. Och personen känner sig sedd och bekräftad i sin känsla genom dessa igångsättare.

Vi hade dukat med lite gamla kaffekoppar, dukar och annat för att få det lite extra mysigt och för att få in känslan för reminiscens redan från början. Som ett gammaldags kafferep. Det fungerade utmärkt. Alla började direkt att granska, känna och diskutera saker kring kaffebordet. Vi fick t ex veta att det vi trott var en duk var ett gammalt draglakan............... Där ser man! Vi undrade just varför duken hade så annorlunda form.

Nina hade också med sig ett exempel på en minnesväska med temat jakt. En jaktryggsäck som skulle kunna varit en temaväska för en släkting till henne som inte lever idag. Den kan absolut fungera för andra med detta intresse. I den fanns bilder, en bok, en kniv, doft, horn mm.

De anhöriga fick många tips och funderingar kring det här. Eftersom de befinner sig i olika faser så har de så mycket att ge varandra i diskussioner och berättelser från sina egna närstående. De som är mot slutet kan ge exempel på situationer där reminiscens fungerat bra. Foton fungerar i många faser. Musik också. Men allt i lagom doser. De som är mer i början av sin demenssjukdom kan det däremot vara svårt att använda reminscens. Minnen och associationer kan istället påminna om förlust av förmågor och sorgen över detta.

Som vanligt har vi haft en kanonomgång i studiecirkeln "Att vara anhörig till personer med demenssjukdom",

Efterlevandegrupp

Idag hade jag min anhörigstödsgrupp som består av efterlevande. Där deltagarna alla har det gemensamt att de varit anhöriga till någon som nu avlidit efter en kortare eller längre tids sjukdom. Vanligast är det deras livspartner som de vårdat eller funnits för i sjukdomens alla faser. Många har varit gifta i 50-65 år med den som nu gått före. Det de har gemensamt är sorgen och allt som ligger i den. Hur livet var under sjukdomstiden kan variera mycket.

Idag kom det två nya deltagare som är precis i början av sorgen. Det var ungefär bara någon månad sen deras närstående dog. De som nu har den här första fasen avklarad vet vad de går igenom och kan förmedla hopp om att det faktiskt kan bli lite lättare framöver.

Den här gruppen känns bra att kunna erbjuda. Ofta har anhöriga inte haft tid och ork att ta emot nåt anhörigstöd tidigare men kan tycka att det är en stor hjälp att få lite efteråt. Ofta har vi det väldigt trevligt även i den här gruppen trots att det är tungt med sorg. Men att dela den med andra är helande.

Det som kommer upp kan också vara mycket starka och jobbiga känslor. T ex ilska och bitterhet över hur livet blev och hur dålig den svenska sjukvården kan vara. I bearbetningen av sjukdomstiden så kan det vara sånt som deltagarna behöver prata om. Det krävs då lite extra av mig som ledare. Att lyssna och bekräfta men också sätta in saker i sitt sammanhang. Det kanske inte är all sjukvård i hela Sverige som fungerar uruselt. Och att kunna avbryta en person som har ett jättebehov av att få prata av sig om sin situation så att andra deltagare får stå åt sidan är inte heller alltid så lätt. Men det måste göras och på ett medmänskligt sätt. Jag tror att jag lyckades.

Utvald

Har sökt till en spännande utbildning som sker på viss arbetstid och i samverkan med många kommuner. Ledarutveckling över gränserna. Jag känner att jag vill utvecklas inom det området och nu kommer jag få chansen i ett spännande EU-projekt. Kul! Vet inte så mycket kring detaljerna ännu men för mig ligger det helt rätt i tiden och jag hoppas att jag får gå den redan till hösten. Lycklig över att vara en av få utvalda.