Time out

Jag har beslutat att för tillfället ta en paus i Bloggskrivandet om mitt arbete som anhörigkonsulent. Det är lite saker jag måste ta ställning till innan jag vet om jag kommer fortsätta. Är det någon läsare som har en kommentar om detta så var inte rädda att lägga in den. Jag kan behöva få in åsikter för att veta vilket beslut jag ska ta. Det är bara att gå in under kommentar och skriva några rader.

Brukar du gå in på den här sidan och varför?
Har något ämne speciellt intresserat dig?
Har du fått något tips eller nån inspiration i ditt eget arbete eller till dig som anhörig?
Vad kan jag förbättra för att du ska vara mer nöjd?

Jag lovar lämna besked framöver om Bloggen läggs ned eller om jag fortsätter.

Men till dess så ber jag er:

Kommentera gärna bloggen!

Positivt flow

Befinner mig i en tid med delvis lite motgångar. Men sånt är livet ibland och nånstans går saker åt rätt håll ändå. En av de saker jag starkt tror på så är det samverkan. Tillsammans blir vi starka. Tillsammans kan vi komma längre än vi kan när vi kämpar var och en på var sitt håll. Och just nu har jag kraft att vara envis och ger inte upp.

Min envishet, min tro och  mitt starka engagemang börjar sätta sina spår. Det blir ringar på vattnet. Just nu så finns det och kommer till människor vid min sida från alla möjliga håll, även oväntade. Och det är så härligt! Om man är van att kämpa och dessutom att kämpa mycket själv så blir det en extra belöning. Jag får kraft vilket känns underbart.

Jag har också påbörjat en utbildning. Ledarutveckling över gränserna. Den ger mig också kraft och energi. I form av ny kunskap. I form av träffar med drygt 40 supermotiverade människor. I form av verktyg att förstå mig själv och min omgivning bättre. Jag har mer än nånsin runt omkring mig sen jag började den här tjänsten för 2,5 år sen. Men i en positiv flowkänsla så går det bra.

Öland

I slutet av förra veckan träffade jag kollegorna i grannkommunerna Hultsfred och Västervik. Vi har ett litet nätverk som träffas c:a 4 ggr/år. Denna gång gjorde vi nåt annorlunda. Vi åkte till Öland där en av dessa kollegor har sommarhus. Vilken härlig miljö för en träff.

Vi hade tid för diskussioner om nuläge och framtid. Inspiration av varandras arbete. Förståelse för det man jobbar med av de som brottas med samma uppgifter fast ändå lite annorlunda i en annan kommun. Vi diskuterade också framtida samarbete över kommungränserna.

Vi sov över en natt och hade tid för socialt umgänge också. Lagade god mat tillsammans. Promenerade till havet. Lärde känna varandra lite bakom yrkesrollen. Dessa dagar laddade mina yrkesbatterier för ett tag framöver.

Tack Annica Laneborg, Ing-Marie Lindquist och Margareta Göransson för ett trevligt dygn tillsammans!

Funderar

?

Har nu jobbat två veckor efter semestern. Mycket rör sig i mitt huvud. Ofta blir saker extra tydliga när man varit ledig en tid. Hur ska det bli med den här verksamheten framöver? Jag älskar verkligen stora delar av mitt arbete och har fått massor av feedback av anhöriga och samverkansparter på att jag är på rätt väg i mitt yrkesutövande.  MEN att vara så ensam både på jobbet och med dessa frågor är kanske mer än jag klarar av? Har fått svart på vitt enligt en personlighetsanalys att jag passar bäst i ett team med likasinnade som strävar mot samma mål. Än har jag inte kastat in handduken och jag har många tankar och idéer på hur saker kan bli bättre. Utveckling är viktigt. Ibland måste man få stanna upp och reflektera.

Semester

Jag har precis gått på semester. Inte hunnit fatta det riktigt ännu. Är nästan kvar lite på jobbet. Glömde jag inte nåt i fredags innan jag åkte hem? Första sommaren som anhöriga också undrar om det inte finns nån för mig när jag är borta så att få in att anhöriga har rätt till eget stöd börjar sätta sig lite tror jag. Sista timmarna innan jag åkte hem så fick jag också kontakt med 2 nya anhöriga.

Återkommer i höst och har då massor med utmaningar som väntar. Men nu ska jag vila och samla kraft. En BAMSEKRAM till alla anhöriga som finns vid sin närståendes sida eller som precis förlorat denne OCH detsamma till alla mina kollegor i landet som kämpar på med att utveckla och aktivt arbeta med det viktiga stödet till anhöriga.

Summering första halvåret

Har kollat igenom statistiken för de 6 första månaderna. Jag känner själv att jag fått mer att göra. Sitter med i lite andra sammanhang än det som har med anhörigstöd att göra så det har tagit lite tid. Men hur ser det ut på anhörigstödsdelen. Mitt huvudsakliga arbete.

• En tydlig trend som sticker ut är att bokade stödsamtal där jag träffar en anhörig (oftast i min lokal) har ökat. Efter första halvåret är jag uppe i lika många direkta stödsamtal som på hela förra året. Jag har haft 38 samtal vilket är 6,33/månad. Behovet av dessa samtal har ökat och efterfrågas alltmer. Vanligaste formen av stödsamtal sker annars på telefonen som är mitt viktigaste verktyg. Totalt har jag haft 179 stödsamtal (141 telefon) och det ger ungefär 30 samtal/månad. Varje samtal tar från som minst 10 minuter och som mest 2 timmar. 
• Jag har fått kontakt med 25 nya anhöriga fram till och med juni. (Ungefär som 2011)
• Andelen män som får stödsamtal har ökat lite men för tidigt att säga om det är tillfälligt (från 11% till 14%). Dock är min känsla att fler yngre män som vill ha stöd genom kontakt och samtal med mig har ökat. De ringer själva upp.
• När det gäller anhörigstödsgrupper så är det ungefär lika många som deltagit som förra året MEN genom att jag startat upp studiecirklar med anhöriga till personer med demenssjukdom så har flera grupper blivit ett fördjupat stöd. Deltagarna har en större sammanhållning och jag kan vara mer coachande som ledare i grupperna. För och efterarbetet blir också mer omfattande.
• Av de 25 nya anhöriga så har 12 själva tagit kontakt (ev efter tips från någon). Vårdpersonal inom kommunen har överlämnat 4 ärenden, Biståndshandläggare 4st, Rehabpersonal 4st och Sjuksköterska landstinget 1 ärende.

Detta är bara lite av mina siffror. En ordentlig summering görs efter årets slut. Där kommer fler faktorer mätas som t ex kön och om man är anhörig till en yngre eller äldre person.

Roligt jobb

Ibland får jag frågan vad jag arbetar med. Ofta så där bara lite i förbifarten. Det finns inte tid att gå in i långa förklaringar och den som frågar hoppas väl att man ska svara nåt som de kan sätta in i en mall. Jag gör då så gott jag kan. Säger kanske nåt i stil med:  "Att jag arbetar som anhörigkonsulent. Att enligt SoL så har kommunerna sen 3 år tillbaka ett ansvar även över att anhöriga får stöd. En anhörig som kan vara en förälder till ett handikappat barn, en fru till en dement make, en tonåring med en sjuk pappa, en nybliven änkling efter en cancersjuk fru. Alla dessa anhöriga som står bredvid och hjälper en sjuk närstående. De kan behöva eget stöd för att orka. Jag gör det genom samtal, anordna stödgrupper och mycket mera."

Igår fick jag frågan av en person som jag inte känner men som jag träffade på i ett visst sammanhang. Han var en sån där social person som verkade vara intresserad av sina medmänniskor på riktigt. När jag svarat ungefär som ovan så sa han: "Det verkar vara ett tungt arbete och svårt." Och Ja det är nog så många ser på mitt yrke och mina arbetsuppgifter för jag har fått den kommentaren förr. Men jag svarade honom att: Nej det tycker inte jag. Tvärt om. Kan jag göra något för att en jobbig situation kan bli lite bättre så är det inte alls tungt. Han fortsatte med att säga att det måste vara lätt att ta med sig arbetet hem. Men det gör jag sällan. Jag har jobbat med människor hela mitt liv (och visst kan det vara vissa saker som man kan ha lite svårare att släppa, som när barn dör i cancer) men oftast så går det ganska bra.

Det är lite lustigt för jag skulle närmast vilja beskriva mitt jobb som roligt. Och då känns det lite konstigt att säga så eftersom det är mycket starka livsöden och jobbiga upplevelser som jag får dela med anhöriga. Men mitt i all sorg så finns det också glädje. Ingen klämkäck sådan utan på ett annat plan som ingen som inte befinner sig i en liknande situation skulle förstå. I mina grupper skrattar vi ofta även om gråt också förekommer. I enskilda samtal kan vi tillsammans t ex skratta åt hur den anhöriga som kommer till mig ofta beter sig även om vi pratat om att denne ska undvika det. Vi kan glädjas åt att den anhöriga har kommit till insikt om att han eller hon inte klarar att vårda dygnet runt utan att ta emot hjälp. Vi kan glädjas åt att den anhöriga lyckats nå fram till sin demenssjuka make/maka. Vi kan glädjas åt att det har hjälpt att bråka med myndigheter för att få rätt även om det var jobbigt under resans gång. Vi kan glädjas åt att döden var fin och den anhöriga fanns där vid den sjukes sida ända till slutet.

Jag har kanske ett tufft arbete men mest ser jag det som ett fantastiskt, spännande, intressant, roligt och meningsfullt arbete. Att få finnas som en professionell coachande medmänniska för anhöriga är ett jobb som passar mig. 

Seniordag i Brunnsparken

I min tjänst som anhörigkonsulent har jag ibland också lite andra uppgifter. Alla inte helt tydliga HUR jag ska göra dem utan mer uppräknade lite så där i förbifarten. En sån är att jag ska försöka hålla god kontakt med frivilligorganisationerna i kommunen. Det jag då valt att arbeta med är att skapa ett nätverk som arbetar med det sociala innehållet för kommunens äldre invånare. I nätverket ingår representanter från Röda Korset, Svenska kyrkan, Korskyrkan samt från pensionärsföreningarna PRO, SPF och RPG. Från kommunens omsorgsförvaltning har jag i år också fått med mig mina två nya kollegor som arbetar som aktivitetssamordnare. Vi har döpt vår samverkansgrupp till SENIORKRAFT.

Jag hälsar välkommen!

Nämndordförande Elisabeth Lago Nilsson invigde både dagen och vårt samarbete i Seniorkraft genom att hålla tal och,  istället för klippa band, knöt ihop samverkansparternas olika band. Tillsammans blir vi starka.

Igår hade vi vårt första stora eldprov som vi arbetat med tillsammans. Vi anordnade en Seniordag med "gammaldags parktema" i Brunnsparken i Södra Vi. Dagen varade mellan kl 10-16 och många från olika föreningar hjälptes åt för att få till denna dag. Vi hade tur med vädret och det kom ungefär 400 besökare. De bjöds på kaffe med fikabröd, underhållning i mängd, aktiviteter såsom bollkastning, hästskokastning, tombola, tipspromenad, fotoutställning och korv med bröd fanns att köpa till ringa kostnad. Vi hade ordnat med bussar som tog dit alla seniorer som annars har svårt att komma ut på saker. Många seniorer uttryckte sig i positiva ordalag. "Roligt att komma ut och träffa gamla grannar som jag inte sett på länge." "Vad bra att det äntligen ordnas nåt för oss äldre!" Inte kan jag heller glömma synen av flera av mina anhöriga som var där tillsammans med sina närstående som nu bor på ett boende. Den närstående kom dit med någon av bussarna och den anhöriga på annat sätt men tillsammans satt de och höll varandra i handen, lyssnade på fin välbekant musik, drack lite kaffe och var tillsammans om så bara för en stund så som de gjort så många gånger förr.

Alve Gustafsson, en av flera underhållare under dagen. 

Dagen var lyckad och jag är glad. Om vårt första försök slog så här väl ut så kan det ju bara bli bättre. Det kommer absolut bli fler seniordagar framöver men på andra platser i vår kommun och med andra tema. Vi hade fått ett ekonomiskt bidrag ur Ansgarius Stiftelsen som möjliggjorde denna dag. Annars hade det inte gått att få till en så stor apparat.

Ung anhörig

I förra veckan träffade jag en ung anhörig för ett första samtal. Inte den första tonåringen som kommer på samtal men dessa barn eller syskon är inte den vanligast förekommande anhöriga som söker min hjälp. Men de blir allt vanligare. Och bra är det. Att de får en ventil på något sätt och att någon ser dem i den situation de befinner sig i. För det är lätt att bli lite bortglömd i en familj där mamma, pappa, syrran eller brorsan är sjuk och behöver hela familjens stöd för att klara sig. Där ens egna behov många gånger får stå åt sidan. Där man inte får bli arg på den som är sjuk. Där personliga assistenter är en del av ens vardag i hemmet osv.

Just detta ämne har Elina Sundström skrivit om i boken "Jag är också viktig". En bok hon själv skulle önskat fanns när hon växte upp just i en sån familj. Hon delar med sig av sina och många andra unga anhörigas erfarenheter och har även  avsnitt där professionella tar upp olika delar. Just berättelserna om de unga anhöriga i boken tror jag kan ge en stor igenkänning hos många ungdomar. En bra bok att läsa själv om man jobbar med anhörigstöd men också en kanonbra bok att ha som utlåningsbok till denna målgrupp. Kan varmt rekommenderas.

Sista avslutningen

Jag har under vårterminen haft 6 olika anhörigstödsgrupper. De är alla så meningsfulla att ha. Det sker någonting speciellt i mötet mellan personer med liknande erfarenheter. Min roll som ledare i dessa grupper får ofta höga betyg. Det gäller bland annat att skapa en bra stämning i gruppen och att se varje person som en unik person i gruppen. Att fixa detta är en av mina styrkor.

Idag har jag haft avslutning inför sommaruppehållet med den sista gruppen. Vi har gjort så mycket olika i alla grupper men denna valde att göra en liten utflykt till Ingebo Hagar utanför Vimmerby. Vi gick först en slinga på 1,5 km i vacker hagmark och natur.En fin dag med perfekt väder har vi haft.

Mot slutet gick vi förbi lite av gårdens mindre djur såsom kanin, kelsjuka katter, ankor och höns. Inte heller att förglömma alla tuppar. Så många i samma lilla hönshus. Man kan inte annat än tycka lite synd om de stackars hönsen. Men vackra att titta på är de ju. Tupparna alltså, kanske inte de stackars "nakna" hönsen.

Vi satt sen länge ute på gårdens lilla kafé. Pratade, skrattade, njöt och fikade innan vi åkte hemåt igen.

Ligger som ett luftigt moln

Årets anhörigriksdag var bra och att delta i workshopen för oss anhörigkonsulenter dagen innan gav mig också otroligt mycket. Just nu har jag fullt upp med annat. Det är en hektisk tid så här i början av sommaren. Har inte tid att reflektera och fundera på vad jag ska göra med allt som finns i mitt lilla anhörigkonsulentshuvud sen dessa tre fantastiska dagar. De ligger liksom på mognad. Som ett luftigt moln som seglar ovanför mig och inte känns tungt alls utan ger hopp och styrka inför framtiden. Om några veckor ska jag lyfta ned molnet och bearbeta delar av det. Innan jag går på semester ska jag sätta upp mål för framtiden, bland annat förankrade i dessa givande dagar.

Jag hade också trevligt sällskap i Varberg. Inte bara av solen och värmen utan också av Marie-Louise Bexell, min kollega i Ydre kommun. Vi reste, bodde och hade sällskap av varandra hela riksdagen utan att det sistnämnda var planerat. Lustigt nog hade vi valt exakt samma 4 seminarium utan att ha pratat med varandra.

Avslutningarnas tid

Just nu är det avslutningar inför sommaruppehåll i mina anhörigstödsgrupper mm. Försöker med enkla medel göra det lite trevligt och gott. I höst blir det lite omgrupperingar och nån ny grupp som börjar.

Hemma från Riksdagen

Precis landat i hemmet igen efter 3 intensiva men berikande dagar i Varberg. Så stimulerande att träffa människor som är i samma bransch och som brinner så som jag för dessa anhörigfrågor. Men också tröttande. Av intensiv sommarvärme, massor av intryck, tankeväckare och folksamlingssurr.

Till alla er som jag mötte i inspirerande samtal och givande diskussioner vill jag säga ett stort TACK! Tillsammans är vi starka. Tillsammans ska vi banne mig lyckas med vår mission. Missionen att sätta anhörigstöd på den sociala kartan i Sverige och  om inte i världen så i alla fall i Europa. Med det menar jag att stöd till anhöriga ska bli en lika självklar rättighet och skyldighet som t ex barnomsorg och äldreomsorg. Det måste gå! Tillsammans fixar vi det här!            

Informationskanal

Idag gick det upp för mig under web-mötet inom Blandat Lärande Nätverk att även jag har tips att komma med som kan vara till hjälp för andra. Några gånger om året skickar jag ut ett informationsblad som ska nå ut till alla anställda inom min förvaltning. Jag kallar den "Aktuellt om anhörigstöd" och där kan jag informera men även trycka på vissa viktiga bitar när det gäller anhörigstöd. Mitt senaste infoblad innehöll följande text:

Aktuellt om anhörigstöd

-         maj 2012

Vem är anhörig?

Sedan tre år tillbaka så ska kommunen, enligt socialtjänstlagen, erbjuda stöd till anhöriga som vårdar eller stödjer en närstående som av ålder, sjukdom eller funktionshinder inte klarar sig självständigt. I förlängningen innebär detta att alla anställda inom omsorgsförvaltningen har ett gemensamt ansvar för att inte bara se till brukarens behov utan även uppmärksamma anhörigas behov av stöd.

Det finns många människor som hjälper eller stöttar en familjemedlem eller vän. Deras insatser är ovärderliga men ses ofta som självklara av utomstående men också av de anhöriga själva. Att vara förälder, barn, make/maka, syskon, vän eller granne och vilja göra det man kan för sitt barn, sin förälder, sin maka/make, sitt syskon, sin vän eller sin granne är något de flesta tycker är självklart. Det ingår liksom i rollen som anhörig och då kan det vara svårt att se att det finns egna behov för att fortsätta orka. Många anhöriga vet inte om att de har rätt till eget stöd och kan ha svårt att inse att de har behov av det. Du som träffar på en anhörig av något slag får därför gärna ”peppa” denne att ta emot eget stöd. Erbjud den anhöriga att du kan ta kontakten med mig så ringer jag upp för att berätta lite mer. Många anhöriga har nämligen svårt att ta första kontakten och kan behöva lite hjälp på traven.

Vimmerby kommuns anhörigstöd

Det finns en hel del indirekt anhörigstöd. Det är insatser som man ansöker om hos LSS/biståndshandläggare och som riktar sig till den närstående så att anhöriga kan få avlastning. Exempelvis avlösning i hemmet, korttidsvistelse, korttidsplats och växelvård, dagverksamhet för personer med demenssjukdom samt hemtjänst.

Jag som anhörigkonsulent arbetar med det direkta anhörigstödet. Det riktas direkt till den anhöriga, inget biståndsbeslut krävs och inriktningen är att det är en kostnadsfri service.
Jag har kontakt med och ger enskilt stöd och rådgivning till anhöriga. Jag leder också flera anhörigstödsgrupper där anhöriga träffar andra som befinner sig i en liknande situation. Dessutom finns en del övrigt stöd som anhöriga kan erbjudas, t.ex. ”må bra” aktiviteter. Vimmerbys anhörigstöd utvecklas successivt och efter behov. Ett nytt stöd som tillkommit senaste året med goda resultat är studiecirklar för anhöriga. På gång är också en temakväll under hösten som anordnas tillsammans med flera samverkansparter. Kvällen kommer bl. a. bestå av föreläsningen ”En familj som alla andra? - om att skapa sig en vardagslunk bland remisser, habiliteringsbesök och nätverksmöten” samt efterföljande diskussioner.

Soliga vårhälsningar

Cecilia Karlsson, Anhörigkonsulent

4:e tillfället: Reminiscens

Idag var ämnet till största delen fokuserat på Reminiscens. Vi har tidigare fördjupat oss mer på andra delar inom personcentrerad omvårdnad. Huvudfokus har legat på validation och bemötande. Idag gick vi mer igenom metoden reminiscens.

Jag hade med mig en kollega, aktivitetssamordnaren Nina Isacsson Bragsjö, som inbjuden föreläsare. Hon berättade lite mer kring metoden. Hur man kan använda sig av olika former av minnesväckare, "triggers", minnesigångsättare. Att det egentligen kan vara vad som helst. Ett ting, en doft, musik, ett material som känns på ett speciellt sätt. Det sätter igång våra sinnen och minnen kan väckas till liv. På det viset kan man kommunicera med en person med demenssjukdom genom denna metod. Associationer väcks till liv och det kan även vara en hjälp till att skapa känslor av glädje, en känsla av sammanhang eller en känsla förknippad med något man tidigare gjort.  Det kan förstås också komma upp obehagliga eller obearbetade känslor ibland. Genom att nysta och kanske hjälpa till i samtalet med vissa pusselbitar så kan man nysta vidare. Och personen känner sig sedd och bekräftad i sin känsla genom dessa igångsättare.

Vi hade dukat med lite gamla kaffekoppar, dukar och annat för att få det lite extra mysigt och för att få in känslan för reminiscens redan från början. Som ett gammaldags kafferep. Det fungerade utmärkt. Alla började direkt att granska, känna och diskutera saker kring kaffebordet. Vi fick t ex veta att det vi trott var en duk var ett gammalt draglakan............... Där ser man! Vi undrade just varför duken hade så annorlunda form.

Nina hade också med sig ett exempel på en minnesväska med temat jakt. En jaktryggsäck som skulle kunna varit en temaväska för en släkting till henne som inte lever idag. Den kan absolut fungera för andra med detta intresse. I den fanns bilder, en bok, en kniv, doft, horn mm.

De anhöriga fick många tips och funderingar kring det här. Eftersom de befinner sig i olika faser så har de så mycket att ge varandra i diskussioner och berättelser från sina egna närstående. De som är mot slutet kan ge exempel på situationer där reminiscens fungerat bra. Foton fungerar i många faser. Musik också. Men allt i lagom doser. De som är mer i början av sin demenssjukdom kan det däremot vara svårt att använda reminscens. Minnen och associationer kan istället påminna om förlust av förmågor och sorgen över detta.

Som vanligt har vi haft en kanonomgång i studiecirkeln "Att vara anhörig till personer med demenssjukdom",

Efterlevandegrupp

Idag hade jag min anhörigstödsgrupp som består av efterlevande. Där deltagarna alla har det gemensamt att de varit anhöriga till någon som nu avlidit efter en kortare eller längre tids sjukdom. Vanligast är det deras livspartner som de vårdat eller funnits för i sjukdomens alla faser. Många har varit gifta i 50-65 år med den som nu gått före. Det de har gemensamt är sorgen och allt som ligger i den. Hur livet var under sjukdomstiden kan variera mycket.

Idag kom det två nya deltagare som är precis i början av sorgen. Det var ungefär bara någon månad sen deras närstående dog. De som nu har den här första fasen avklarad vet vad de går igenom och kan förmedla hopp om att det faktiskt kan bli lite lättare framöver.

Den här gruppen känns bra att kunna erbjuda. Ofta har anhöriga inte haft tid och ork att ta emot nåt anhörigstöd tidigare men kan tycka att det är en stor hjälp att få lite efteråt. Ofta har vi det väldigt trevligt även i den här gruppen trots att det är tungt med sorg. Men att dela den med andra är helande.

Det som kommer upp kan också vara mycket starka och jobbiga känslor. T ex ilska och bitterhet över hur livet blev och hur dålig den svenska sjukvården kan vara. I bearbetningen av sjukdomstiden så kan det vara sånt som deltagarna behöver prata om. Det krävs då lite extra av mig som ledare. Att lyssna och bekräfta men också sätta in saker i sitt sammanhang. Det kanske inte är all sjukvård i hela Sverige som fungerar uruselt. Och att kunna avbryta en person som har ett jättebehov av att få prata av sig om sin situation så att andra deltagare får stå åt sidan är inte heller alltid så lätt. Men det måste göras och på ett medmänskligt sätt. Jag tror att jag lyckades.

Utvald

Har sökt till en spännande utbildning som sker på viss arbetstid och i samverkan med många kommuner. Ledarutveckling över gränserna. Jag känner att jag vill utvecklas inom det området och nu kommer jag få chansen i ett spännande EU-projekt. Kul! Vet inte så mycket kring detaljerna ännu men för mig ligger det helt rätt i tiden och jag hoppas att jag får gå den redan till hösten. Lycklig över att vara en av få utvalda.

Taktil massage

Häromveckan hade jag min anhöriggrupp som gick studiecirkeln "Att vara anhörig till personer med demenssjukdom" under hösten 2011. Gruppen har fortsatt som vanlig anhörigstödsgrupp under våren 2012 med samma 8 deltagare. Ibland pratar vi vidare om det som de lärde sig under hösten. Innehållet i stödgruppen blir på det viset ännu djupare än den annars kanske skulle vara.

Ett av de ämnen som vi var inne på under cirkeln var beröring. Att det kan vara en viktig och möjlig väg inom demensvården. Att vi alla mår bra av beröring. Det märks om inte annat på att de flesta av mina anhöriga gärna vill få en kram när vi skiljs.

Vid förra grupptillfället så var 6 deltagare närvarande och jag erbjöd dem att få taktil massage på ryggen och på händerna. Alla ville och fick ryggmassage och tre personer hann med att få handmassage. Samtidigt som de fick beröringsmassage satte jag in den i sitt sammanhang/teoretiskt. Att det sätter igång vårt lugn och ro system och lite hur man gör och ska undvika att göra. I början var det lite flamsigt i rummet för jag och den som fick massage var lite vid sidan om gruppen som satt och pratade. Men mot slutet kunde man känna av att det spred sig ett lugn över hela rummet och gruppen. Jag är inte rädd att testa lite nya grepp i det här med anhörigstöd och denna omgång var ett höjdartillfälle värt att göra om.

Studiecirkeln 3:e tillfället

Förra veckan hade jag tredje omgången av studiecirkeln "Att vara anhörig till personer med demenssjukdom". Alla 7 deltagare var med denna gång. Dessutom var min resursperson, konsulten Bibbi Sjögren, inne även denna gång + jag själv. Bibbi och jag hade lagt upp ett ungefärligt upplägg innan. Huvudfokus denna gång skulle vara på validation, det bekräftande samtalet. Vi började med en runda där alla fick berätta lite läget,  men gärna lyfta en situation som var guld och en som mer var grus. Alla bidrog till en makalös omgång.

Deltagarna är så fina mot varandra och törs verkligen öppna sig på en fantastiskt sätt inför oss andra. Och just detta gör cirkeln så extra bra. Bibbi och jag fyllde på lite råd och information där det efterfrågades samt speglade dem och berördes av deras fantastiska berättelser. Vissa har redan kommit så långt i sin egen utveckling att kunna bemöta sin närstående på ett bättre sätt. Det är så häftigt att få vara med om. Vi fikade också och rundan tog nästan hela den avsatta cirkeltiden men det gjorde inget. Mot slutet fick de med sig lite läsbart och Bibbi läste också ett stycke ur en bok som tog upp just hur svårt det är den dagen man inte kan ha den demenssjuka hemma längre. Den ångest och de känslor av skuld och skam som drabbar den anhöriga. Men att det kan bli bra ändå på slutänden. Det gav ändå lite hopp att det faktiskt enligt författaren och de deltagare som redan varit med om detta faktiskt är det bästa för den demenssjuka. Ser fram emot nästa cirkeltillfälle. Då ska vi bl a prata lite mer om reminiscens.

Samverkan kring temakväll

Just nu har jag mer än fullt upp och det rör på sig lite varstans. Ungefär som den kära ketchupeffekten. Det är roligt men lätt att jag missar saker eller inte hinner med att ta kontakt med anhöriga eller dokumentera som jag borde. Luften i arbetsschemat minskar och det är då jag vanligtvis hinner ikapp.

En av de roliga saker jag äntligen fått till är en början till samverkan inom funktionshinderområdet. I måndags kväll träffades vi flera olika parter (kommun, landsting och föreningar) och diskuterade och planerade för en temakväll vi ska ha i höst. Vi kommer använda oss av den inspirerande och engagerande föreläsaren Stina Gidlöf med hennes föreläsning:
En familj som alla andra? - om att skapa sig en vardagslunk bland remisser, habiliteringsbesök och nätverksmöten”

Stinas företags hemsida: www.annorlundavision.se

Temakvällen kommer att äga rum i anslutning till anhörigdagen, nämligen måndagen den 8 oktober mellan klockan 18:30-20:30 i Plenisalen i Vimmerby och vi hoppas på att många åhörare kommer. Det känns kanon och det kommer att bli en bra kväll.

Livet som anhörig

Har läst ytterligare en av de böcker jag införskaffat till Vimmerbys anhörigstöd. Livet som anhörig - I skuggan av cancer, Alzheimer och ALS. Författare Sara Natt och Dag. Fotograf Urban Brådhe.

Kan verkligen varmt rekommendera den. Skildrar anhörigskapets många olika ansikten och hur komplext det kan vara att stå bredvid en älskad sjuk person. I boken skildras olika familjers situationer på ett inlevelsefullt och avskalat sätt både i ord och bild. Dessa personliga levnadsöden varvas med faktaavsnitt och infällda kortare kommentarer.De har följt familjerna under ungefär ett års tid. Den visar på många olika sätt att hantera den jobbiga och känslosamma situation som de hamnat i och att det inte finns några rätt och fel. Även om det är svåra sjukdomar som i flera fall leder till döden så andas boken också mycket av hopp och mod. En bok att känna igen sig i eller få inblick i hur andra hanterat en liknande situation.

Länsnätverk mars

I ett ensamt arbete, som det kan vara när man jobbar med anhörigstöd, så är det skönt att träffa kollegor ibland. I Kalmar län ses vi numera två gånger om året en heldag. Vi har ganska långt mellan t ex kommunerna på Öland och Vimmerby men att ha träffar i varandras olika kommuner är ändå intressant. Annars kunde vi förstås alltid ha dem i en kommun som ligger centralt i länet så att alla får lagom avstånd till mötet. Men vi har valt att turas om och det har sina fördelar det med.

Tisdagen den 27/3 sågs vi hos mig i Vimmerby. Våra möten har en tendens att bli väldigt pratiga då vi alla brinner för vårt arbete och man vill gärna flika in nåt när nån annan säger nåt. Dessutom är det roligt att prata med andra som förstår ens arbete fullt ut för en gångs skull. Förr hade dessa möten ofta en inbjuden föreläsare men numera har vi insett att vi behöver tiden själva. Att få prata och diskutera hur vi har det, hur utvecklingen av anhörigstöd går framåt i våra kommuner, ge och få tips och råd till/av varandra och mycket mer. Vi samarbetar också med Fokus i Kalmar (Forskning och kunskapsutveckling socialtjänst, Regionförbundet i Kalmar län). Så en representant, Ann-Christine Larsson därifrån fanns med under eftermiddagen.

Vid mötet fick alla kommuner ungefär 10 minuter var att gå igenom det viktigaste vad gäller anhörigstöd i deras kommun. Det man kan konstatera efter en sån runda är bl a:

• Att det ser väldigt olika ut på vilket sätt man arbetar med anhörigstöd. Några kommuner arbetar verkligen med alla tre områden medan några fortfarande arbetar enbart med anhöriga till äldre. En del jobbar enbart med anhörigstöd medan några också har andra uppgifter i sin tjänst,  t ex uppsökande verksamhet för äldre personer och frivilligverksamhet. Andra har helt delade tjänster, anhörigstöd till en viss procent och som t ex personal inom t ex demensvård, psykiatri eller annat på resterande procent.
• De flesta har ett stort stöd hos politiker och tjänstemän. En del känner också i praktiken av detta stöd men upplever ändå att utvecklingen och implementeringen av anhörigstöd går trögt. Inte konstigt att det då går ännu trögare för dem som inte ens känner av nåt stöd uppifrån.
• Samverkan är viktigt och det fungerar ofta bra med många yrkesprofessioner men den grupp som det är svårast att få till samverkan kring anhörigstödsfrågor är tyvärr kommunens handläggare. Många representanter i nätverket vittnar om detta och poängterar att det är synd. Biståndshandläggare träffar många anhöriga och är en viktig samverkanspart för oss.
• Vissa kommuner har pengar kvar sen tidigare år att kunna göra trevliga saker för. När tidigare för anhörigstöd öronmärka pengar inte gått åt så har de funnits kvar medan de flesta andra kommuner i gruppen upplever att dessa bara gick in i den totala budgeten.
• Små kommuner (tendens även uppmärksammat av socialstyrelsen) tar bort vår yrkesfunktion. Det får t ex istället ingå i enhetschefernas och handläggarnas arbetsuppgifter. Behövs vår profession? I vår grupp så är svaret naturligtvis JA. Ingen annan har annars det huvudsakliga fokuset på den anhöriga. Vårt länsnätverk anser att socialstyrelsen, NkA och AHR har en viktig uppgift i att stötta vår yrkesprofession.
• Inom demensområdet så provar en del kommuner nya grepp. T ex att möta behovet hos demenssjuka och deras anhöriga på flera stadier. Man anordnar t ex café och studiecirklar för demenssjuka i  tidigare stadier. (Steget innan dagverksamhet för dementa.) Några kommuner anordnar parstudiecirklar där den anhöriga går en cirkel med andra anhöriga samtidigt som den närstående går en cirkel ihop med andra personer med demenssjukdom.

Andra saker som vi diskuterade var dokumentation, statistik och en kartläggning vi just nu genomför tillsammans med Fokus. I den kartläggningen blir det just tydligt hur olika det ser ut i våra kommuner i Kalmar län när det gäller det direkta anhörigstödet. En snabbgenomgång av det som togs upp på det nationella nätverket gjordes också av Margareta Thörnblad som är vår representant där.

Länsnätverket i Kalmar



Från vänster: Lenitha Petersson (Nybro), Margareta Thörnblad (Kalmar), Christian Pärnering (Borgholm), Annette Johansson (Borgholm), Britt Johansson (Mörbylånga), Inger Gustavsson (Högsby), Carina Holmberg-Olofsson (Mönsterås), Annelie Legell (Borgholm), Margareta Göransson (Västervik), Lena Nilsson (Emmaboda), Cecilia Karlsson (Vimmerby), Gunilla Hyckenberg-Johansson (Mönsterås), Raija Aijo-Heiding (Kalmar), Ing-marie Lindquist ( Hultsfred)



Idag har vi haft träff i nätverket som arbetar med anhörigstöd i Kalmar län. Turen var kommen till Vimmerby att hålla i träffen. Vi brukar numera ses 2 ggr om året och däremellan ses vi i mindre arbetsgrupper som också ligger mer geografiskt nära varandra. Kalmar består av tolv kommuner. Vid dagens möte fanns representanter med från tio av dessa. Jag har haft fullt upp med att hålla i dagens möte, både rent praktiskt som t ex med att hämta och köra tillbaka fikavagnen och ordna fram frukt, vatten och godis. Men också att hålla i organisationen. Att dagen fungerar. Tiderna och programmet hålls. Antecknat har jag också gjort. Är nu trött men tycker dagen avlöpt bra. Kommer summera vad vi diskuterat en annan dag.

Information

Information om anhörigstöd är oerhört viktigt. I alla möjliga sammanhang behöver det komma ut att anhörigstöd finns. Det finns fortfarande många som inte känner till det. Jag är mellan varven ute och informerar personalgrupper, föreningsmedlemmar, allmänheten osv. Jag försöker också att se till att informationsbroschyren om vilka anhörigstöd som Vimmerby kommun i nuläget kan erbjuda finns ute lite varstans. På kommunens hemsida finns också information om anhörigstöd. Där finns informationsbroschyren länkad. Vill någon läsa den för att se hur jag jobbar eller hur jag lagt upp informationen om anhörigstöd så rekommenderar jag er att klicka på följande länk till hemsidan. Broschyren Anhörigstöd 2012 i Vimmerby kommun  finns till höger på sidan.

http://www.vimmerby.se/stod-omsorg/anhorigstod/

Meningsfull studiecirkel

Idag var det dags att träffa min nya grupp som går vårens studiecirkel "Att vara anhörig till personer med demenssjukdom" för andra (egentligen 3:e) gången. Tyvärr var två av sju borta men de som kom hade en bra träff idag. Jag hade en resursperson inne idag, Bibbi Sjögren, som har en enorm erfarenhet av demenssjukdomar och hur man på bästa sätt bemöter personer som drabbats av dessa. Sen är hon så fantastisk och entusiasmerande som människa så det får man liksom på köpet. Vi arbetade tillsammans i detta koncept redan i höstas i den första studiecirkeln och av erfarenhet vet jag att hon ger mycket till deltagare i en sån här cirkel.

Upplägget under dagens tillfälle var ungefär enligt följande:

• Presentation av Bibbi om sig själv och hennes erfarenheter både i arbetet och privat.
• Filmvisning: "En hand att hålla i" Om och med Richard Larsson en anhörig som skrivit böckerna "År med Maria" och "Maria vill fara hem". Filmen är 10 år gammal men på ett fantastiskt sätt visualiserar Richards år som anhörig till sin demenssjuka hustru. Han har ett underbart språk och han tar upp både glädje och sorg i detta med att vara anhörig. Tyvärr finns inte Richard med oss heller längre, han avled i slutet av förra året. Filmen väcker många känslor.
• Kaffe och deltagarna presenterar sig och sin situation för Bibbi. Filmen gör att man blir tagen, först tyst och fundersam, sen att man själv vill öppna sig för hur man själv har det.
• I dessa berättelser uppkommer frågor och funderingar som Bibbi och jag svarar på så gott vi kan. Bibbi har en uppsjö av erfarenhet att ösa ur vilket gör att deltagarna nickar instämmande och förstående. Även i situationer man själv inte varit med om än.
• Vi går in lite mer på validationsmetoden och personcentrerad omvårdnad. Förklarar själva grunden i att bekräfta den demenssjuka personen. Att hjälpa denna person att måla upp sin inre värld och hur det kan gå till. Vi pratar också om att för att orka så är det är viktigt att som anhörig också bli bekräftad och det kan man inte bli av sin demenssjuka närstående längre.
• Tar fram förslag på böcker och har också en del som de får låna av mig/anhörigstödet till nästa gång.
• De får också en skrift från demensförbundet och ett A-4 blad om bemötande genom valdition att läsa till nästa gång då Bibbi ska vara med oss igen.

När cirkeln är slut och vi dragit över 10 minuter så går deltagarna hem mycket belåtna med dagens träff. Man kan se och höra det på dem alla oavsett var i sjukdomsprocessen deras närstående befinner sig. Denna studiecirkel är så oerhört meningsfull att ha och jag är så glad att jag vågade mig ut på denna resa tillsammans med dessa modiga, kompetenta, fantastiska och kämpande anhöriga.

Bra bok

I måndags kom flera böcker som jag har beställt. Skaffar lite undan för undan som jag själv kan hämta inspiration och kunskap ur eller som anhöriga kan låna för att känna igen sig i/lära sig mer om något osv. Det känns viktigt att ha en liten bank av böcker eller häften att kunna erbjuda anhöriga som på egen hand vill läsa.

Har läst Lars Björklunds bok Hur ska jag orka? En mycket lättläst bok på drygt 100 väldigt intressanta sidor. Lars åker också runt och föreläser om detta ämne: hur det kan vara att vårda en anhörig. Jag som arbetar med att finnas för anhöriga på olika sätt känner igen mig i det han skriver.

Lars har arbetat som sjukhuspräst och där mött många anhöriga som vårdar en närstående. Han skriver om den komplexa situation och de motstridiga känslor som kan uppstå när man är en anhörigvårdare. Lars vågar ta tag i de mer svåra känslorna och att vi inte får väja för dem. Som samtalspart är det viktigt att bekräfta och lyssna i första hand. Inte komma med råd och vilja fixa.

Andra ämnen han skriver om är t ex skillnaden mellan skuld och skam. Och det gör han på ett sätt som gör att det där vill jag ta med mig till mina samtal eller grupper som ett ämne. Han tar också upp skillnaden mellan accepterande och försoning.

I slutet av boken skriver Lars:

"Det som behövs för att vi ska orka kan se ut så här: Vi behöver mod att se och vara i det som sker så att vi inte flyr från det som är vår verklighet. Vi behöver en förmåga och hjälp att skilja mellan det vi kan göra och det vi inte kan göra. Vi behöver tillåta och uttrycka de känslor som väcks av allt det tunga och svåra. Vi behöver få möjlighet att berätta om vår livssituation och möjlighet att hitta olika språk som kan gestalta vår verklighet. Vi behöver också människor och sammanhang som ger oss trygghet och avlastning så långt som det är möjligt, och vi behöver möta omsorg från människor som utgår från våra behov och som ser vår verklighet på ett empatiskt och kärleksfullt sätt."

En lättläst bok om ett svårt ämne som borde finnas hos alla som jobbar med anhörigfrågor. Läs den du med!

Resan till Holland

Idag har jag fått den här berättelsen skickad till mig och samtidigt med orden från en anhörig till barn med funktionshinder att:

Mycket bra och tänkvärd, det är så här det är!

Av: Emily Perl Kingsley

Jag blir ofta ombedd att beskriva hur det känns att leva med ett barn med funktionshinder - att försöka hjälpa människor som inte har gjort denna unika erfarenhet att förstå, att föreställa sig hur det skulle kännas.
Det är så här...
När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa - till Italien. Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.
Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland."
"Holland?!?" säger du. "Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien."
Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.
Det väsentliga här är följande: De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar. Det är bara en annorlunda plats.
Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.
Det är bara en annorlunda plats. Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien. Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring... och upptäcker att Holland har väderkvarnar... och Holland har tulpaner. Holland har till och med verk av Rembrandt.
Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien... och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där. Och i resten av ditt liv kommer du att säga "Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat".

Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna... därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.
Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga... med Holland.

© Emily Perl Kingsley, 1987. All rights reserved.
Översättning: Annika Åhlberg

Superkonsulenten

Den här veckan har jag haft lite föööör mycket omkring mig på jobbet. Roliga, intressanta och meningsfulla arbetsuppgifter. Framför allt har jag funnits där för andra personer alldeles för mycket. Mest anhöriga förstås men även andra. Dessutom har jag hållt bra kvalitet på mitt arbete trots ett för högt tempo. Att finnas för andra. Kunna göra skillnad i medmänniskors liv det är mitt kall och jag trivs med det. Inte på ett sånt där uppoffrande sätt utan mer på ett medmänskligt och coachande sätt. Men man kan inte finnas hur mycket som helst för andra utan egna andningshål. Idag har jag haft som mål att hinna ikapp mig själv efter denna racerfart i början på veckan. Och jag har lyckats. Kommer sova gott i natt.

Kom ihåg att ta hand om er själva därute!

Planerar för en temadag

Som jag nämnt förut så går inte utvecklingsarbetet framåt i samma takt som jag själv önskar. I ett ensamarbete så måste man försöka komma med i ett sammanhang. Bolla idéer och sätta upp mål tillsammans med andra om det ska gå vägen fullt ut. Annars hjälper det inte hur mycket idéer jag har eller hur många mål jag sätter upp. Är de inte förankrade i organisationen så kommer jag inte så långt.

Jag ligger efter när det gäller att nå anhöriga till personer under 65 år. Har kommit en bit ändå. Ungefär en fjärdedel av alla anhöriga som jag under 2011 hade kontakt med var anhöriga till yngre personer. Men naturligtvis skulle jag vilja nå ut till fler. Och vilket stöd man behöver och önskar skiljer sig förstås en del även om en del är ganska lika.

Har nu tillsammans med verksamhetschefen satt upp målet att till hösten ha en temadag/ halvdag för anhöriga till yngre personer med funktionshinder. Tanken är att förvaltningen ska samverka med andra parter i planeringen och genomförandet av denna dag. Habiliteringen. Skolan. Kultur och Fritid. Föreningar. Vi ska bjuda in anhöriga, personal och andra som är intresserade.

Vi hoppas få tag i en intressant föreläsare som också kan finnas med efteråt för givande diskussioner. Det är viktigt att personen har egna erfarenheter och kunskap om hur det kan vara i en familj med ett barn med funktionshinder. Att personen kan inspirera och väcka tankar hos både anhöriga och människor som i sitt yrke kommer i kontakt med dessa familjer.

Idag har jag haft kontakt med en föreläsare som jag tror på. Återkommer när vi kommit lite längre i planeringen. Tror det kan bli en kanonbra temadag.

Studiecirkel andra tillfället

I måndags var det dags för min nya studiecirkelgrupp att ha sitt andra tillfälle i cirkeln som jag döpt till Att vara anhörig till personer med demenssjukdom.  Första gången saknades 2 deltagare men nu var gruppen fullständig. Därför började vi lite om från början så att alla fick samma förutsättningar. La till ett tillfälle i juni så sammanlagt blir det 6 tillfällen (istället för 5 som cirkeln normalt sett är). Ungefär så här gick det till vid detta första/andra tillfälle:

Presentationsrunda där alla presenterar sig och berättar lite om sin anhörigsituation. Många delar frikostigt med sig i sina berättelser och igenkänning uppstår i gruppen. Någon känner att det där är precis som min närstående medan andra säger att nej det där känner jag inte alls igen men så här är det istället och det kan ytterligare någon känna igen. De som är lite mer i början av sjukdomsprocessen blir lite beklämda att höra dem som är mer i slutet. Det finns ett hopp om att det kanske ska gå att fixa till. Ett nytt läkemedel. Om jag försöker träna hjärngympa med min närstående. Osv. I rundan försöker jag bekräfta. Skjuta in några råd och hänvisa till god demensvård hur man kanske skulle kunna göra istället.

Kaffe och fritt prat och en sammanhållning och värme finns redan bland gruppmedlemmarna.

Efter kaffet upprepar jag det vi gick in på vid förra träffen. Den jobbiga situation som uppkommer för både den dementa och den anhöriga när den närstående får en demenssjukdom och diagnos. Det kan också vara en lättnad att få besked men att livet kommer att vara annorlunda framöver och någonstans måsta man acceptera sjukdomen. Den går inte att fixa till. En förutsättning för att man som anhörig ska kunna bemöta sin närstående på ett bra sätt är att se till att ta hand om sig själv, inse att det är viktigt att få chans att bearbeta och prata om sin situation men att det inte går att göra med den sjuke, att jag kan vara en samtalspart som komplement till vänner och släktingar. Förhållandet man/hustru mm förändras. Inget jämlikt förhållande längre. Kan inte förvänta sig att den demenssjuke ska kunna ge empati osv.

Lite kort om personcentrerad omvårdnad. Validation. Reminiscense. Att ytterligare resurspersoner kommer under de kommande tre tillfällena. De får också Demensförbundets Bra förhållningssätt till personer med demens. Vi går igenom de olika punkterna i den och deltagarna ställer frågor och ger exempel från sin egen vardag med sin demenssjuka närstående. Och många gör verkligen ett enastående arbete, är bra på bemötande. De som kanske mest ifrågasätter vissa bemötandetips är de som är mer i början av sjukdomen. Jag betonar att det inte finns några helt rätt och fel. De som anhöriga känner sina närstående bäst. Och i början kan det vara ok att leda tillbaka till nutid och att visa sina egna känslor. Men så småningom är inte det att rekommendera.

Nämner också att personalen i vår kommun ska arbeta efter personcentrerad omvårdnad så det är något de ska förvänta sig i vården av deras närstående. Vi pratar om att det är viktigt att skriva ned saker i Mina minnens bok för att alla som finns runt en demenssjuk person ska kunna bemöta personen på bästa sätt. De flesta är bekanta med den. De som inte sett eller fått den får ett ex. En del tycker det är svårt för deras närstående har inte varit intresserade av att fylla i den. Vi diskuterar kring detta. Att de kanske inte behöver sitta bredvid och tillsammans fylla i den utan de anhöriga får fylla i och mer diskutera kring gamla tider mm och sen fylla i. Vi pratar också lite kort om att det är viktigt att de törs komma med åsikter, klagomål, förbättringsförslag om det är saker de inte är nöjda med i vården. Visar gruppen Har du förbättringsidéer eller synpunkter på kommunens omsorger om äldre och funktionshindrade? Flera deltagare vill gärna ha ett ex.

Ovanstående och mycket mer var det ungefärliga innehållet i måndagens studiecirkeltillfälle. Jag vill bara visa på ungefär hur jag arbetar med dessa cirklar. Det är ett mycket uppskattat anhörigstöd och deltagare vittnar om att deltagandet i en sån här cirkel har haft stor betydelse till det bättre för dem i deras anhörigsituation.

Var ska anhörigstödet ligga organisatoriskt?

En intressant fråga som ni andra som jobbar inom detta gärna får kommentera. När jag intervjuades för denna tjänst för två år sedan så önskade jag att tjänsten skulle ligga under samma chef som biståndshandläggarna. Det blev också så. Under snart två års tid har jag haft myndighetschefen som chef och gått på arbetsplatsträffar en gång per månad med handläggarna. Tanken från min sida var att det borde vara bra att ligga mer övergripande organiserat. Och handläggarna träffar anhöriga i ett tidigt skede samt arbetar både mot äldreområdet och funktionshinderområdet. Tyvärr har det inte haft så stor effekt. Eftersom vi inte sitter ihop och bara träffas en gång per månad så har de liksom glömt bort anhörigstödet eller i alla fall inte tryckt på så mycket när de träffat anhöriga. Jag har i alla fall inte fått så många ärenden den vägen.

Nu står jag inför en organisationsförändring som jag delvis starkt varit med och påverkat. Jag ska börja samarbeta med två tjejer som tidigare arbetat inom "terapin" på två äldreboenden. Dessa två superduktiga kvinnor ska nu istället arbeta mer övergripande som aktivitetskonsulenter och mer handleda personal att själva skapa en meningsfull vardag för våra seniorer på våra äldreboenden. De ska bl a också samla och tillhandahålla material för dessa aktiviteter (minneslådor, temaväskor, musik, filmer, spel, gymnastikprogram mm).

Tanken är att vi ska kunna samverka. Att jag kan bidra med saker till dem och de kan gå in lite för mig inom anhörigstödet. Att vi helt plötsligt ska ha arbetskamrater. Att ha någon att bolla idéer och tankar med i arbetsvardagen. Just den biten tycker jag ska bli jättespännande och jag tror verkligen att vi tillsammans kan bli mycket starka och komma långt inom både det sociala innehållet för äldre och inom anhörigstöd.

Det som jag känner inte blev så bra är att eftersom vi ska vara en arbetsgrupp så måste vi ha samma chef och anhörigstödet kommer nu enbart hamna under äldreomsorgen. Men jag ska fortfarande arbeta även med verksamhet funktionshinder. Och jag som tidigare alltid har haft en verksamhetschef som närmaste chef kommer nu att ligga under en enhetschef inom hemtjänsten. Anhörigstödet kommer alltså ännu längre ifrån högsta ledningen. Ja hur man än gör så blir kanske inte alla delar helt bra. Och min nya chef är en jättetrevlig och gullig tjej så det är inget personligt mot henne. Men var ska anhörigstödet egentligen placeras organisatoriskt för att det ska bli bra?

IT-stöd

Blev uppringd av en försäljare av IT-stöd för anhöriga igår. Hon var hur trevlig som helst. Själv var jag lite halvt förvirrad nyuppvaknad på jobbet efter en skön veckas semester. För 1-2 år sen skedde det ofta att försäljare ringde eller mejlade och ville sälja både IT-stöd men även andra saker som terapi-samtal, måbra-resor, utbildningar och föreläsningar till anhöriga. Det kommer fortfarande en hel del mejl men inte lika många telefonsamtal. Jag tror de hade en större förhoppning om att kommunerna hade så mycket ekonomiska resurser till anhörigstöd när vi fick statliga medel till det. Saken är den att pengarna som är riktade till anhöriga faktiskt i första hand går till våra löner, vi som arbetar med detta. I alla fall är det så i den kommun där jag arbetar. Och då har jag ingen superlön precis. Sen försöker jag så att mycket av det direkta anhörigstödet är kostnadsfritt. Vi har inga ekonomiska ersättningar till anhöriga men istället så försöker vi eftersträva stöd till de anhöriga som inte ska kosta något. Ett sätt att försöka ge tillbaka lite för allt jobb de lägger ned på sina närstående. Visserligen ett jobb som de flesta gör av kärlek eller plikt men ändå behöver värdesättas högt av kommunen.

Jag tackade i alla fall nej även till detta erbjudande. Man måste väga nyttan mot kostnaden och än så länge är vi inte där i Vimmerby kommun. De anhöriga som jag har kontakt med använder tyvärr inte dator eller Internet så mycket. Men jag tror absolut det kan komma att förändras allt eftersom ju fler yngre anhöriga som vill ha stöd. Och den dagen kan jag komma att omvärdera detta med IT-stöd.

Semester

Den här veckan har jag semester. Är med min familj uppe i Ramundberget och åker skidor både utför och på längden. Det är vårt vinterparadis en vecka om året. Idag ska maken och jag ta en långtur uppe på fjället så vi chillar lite i stugan innan det är dags att bege sig ut i spåret. Solen är framme så det kan nog bli en fin tur om än jobbig. De första km går nämligen bara uppför och man blir helt slut av att försöka ta sig uppför med ett par långa skidor på fötterna. Jag brukar ha bakhalt och kan inte åka i nåt spår men när man väl kommit upp på höjden så är det värt allt slit i världen. Ungefär som när jag kämpar på med något i min ensamhet på jobbet men som ändå sen blir så bra i slutänden för anhöriga i kommunen där jag jobbar. Då är det värt de där kämpiga stunderna 100 ggr om.

Anmält mig till riksdagen

Kommer bli min tredje gång jag åker. Har snart arbetat 2 år som anhörigkonsulent och bland det första jag gjorde så var det att åka på Anhörigriksdagen i Varberg som Anhörigas riksförbund anordnar. En inspirationskälla, en mötesplats, ett forum där vi som arbetar med eller på annat sätt är intresserade av anhörigfrågor kan få ut mycket. Speciellt jag som jobbar ensam med dessa frågor i just min kommun.

Hade redan bestämt mig för att jag ska åka i år också men nästa år ska jag lägga dessa pengar som det trots allt kostar på något annat. Vad vet jag inte ännu. Men idag kom inbjudan till årets anhörigriksdag och jag slängde alltså iväg en anmälan direkt. Jag måste ha varit oerhört snabb för bland de första 50 anmälda så skulle man få en bok gratis och jag fick meddelande om att under dagarna hämta ut den på ett visst ställe. Anmäl dig du också! Kanske ses vi nånstans under dessa dagar i maj.

http://www.ahrisverige.se/Forms/SuperUser/ShowFullText.aspx?parentId=533

Lyssna

Blev påmind om en bra dikt om det här med att lära sig att lyssna idag under webmötet med de andra nätverksledarna. Jag har hört den förut men vet inte vem som är författaren. Orden är dock så kloka och något att tänka på i mitt arbete som anhörigkonsulent men även i livet i övrigt.

Lyssna

När jag ber dig lyssna på mig
och du börjar ge mig råd
så har du inte gjort det jag bad dig om.

När jag ber dig lyssna på mig
och du börjar berätta för mig
varför jag inte borde känna så,
trampar du på mina känslor.
*

När jag ber dig lyssna på mig
och du känner att du måste göra något
för att lösa mina problem,
har du svikit mig, hur konstigt det än kan verka.
*

Lyssna! Allt jag bad dig om var att du skulle lyssna
inte prata eller göra – bara lyssna på mig.

Och jag klarar mig själv..
Jag är inte hjälplös. Kanske modfälld och
bristfällig, men inte hjälplös.
*

När du gör något för mig,
som jag kan och behöver göra själv,
så bidrar du till min ångest och svaghet.
Men när du accepterar att jag känner vad jag känner,
oavsett hur irrationellt det är,
så kan jag sluta försöka övertyga dig
och kan börja arbetet med att
förstå vad som ligger bakom denna känsla.
*

Och när det är klart, är svaren uppenbara
och jag behöver inte längre några råd.

Sammanställt färdigt

Idag har det varit full fart på mig. Sammanställt färdigt diskussionerna i lärande nätverksgruppen och skickat in till Jan-Olof Svensson på Nationellt kompetenscentrum Anhöriga. Sammanställningen blev som vanligt ungefär 4 sidor lång och när jag läser den så är jag tillbaka till tisdagseftermiddagens flödande diskussion i min nätverksgrupp. Så mycket kloka och intressanta saker som kommer upp. Just denna diskussion ledde fram till ytterligare frågeställningar som deltagarna själva kom på i stunden. Är det alltid så? Får man som anhörig en speciell röst och tyngd när man pratar utifrån sitt anhörigperspektiv? Frågar människor anhöriga hur det är på ett speciellt tyckasyndom sätt? Finns det risk att fastna i en anhörigroll precis som man kan göra i en sjukroll?

Jag går på överskottsenergi denna vecka eftersom jag har haft så många bra möten, samtal, studiecirklar, grupper och även varit efterfrågad i organisationen. Jag har flow just nu. Anhörigstöd. Så viktigt. Så lätt. Så svårt. Och jag brinner. Jag brinner för dessa frågor och mitt viktiga jobb!

Lärande nätverksgruppen

Jobbat långdag idag. Men vad gör väl det när man har ett så fantastiskt arbete som jag har?

På eftermiddagen var det dags för tredje träffen med min nätverksgrupp. Jag är nätverksledare och håller i diskussionen, dokumenterar samtalet och sammanställer det samt skickar in resultatet till de nationella ledarna för studien. Nio andra kommuner gör det samma och allt resulterar i en gemensam sammanställning vad som kom upp under våra diskussioner. Mycket känner vår grupp igen sig i  men annat sticker ut som nåt helt annorlunda.

Och jag har en sån underbar och härlig grupp som består av en salig blandning anhöriga till både äldre, yngre och nyligen avlidna närstående. Dessutom ingår en politiker, en biståndshandläggare, två personal ute i verksamheterna och en föreningsperson. Redan vid första tillfället fick vi igång fantastiska diskussioner och det är mycket högt i tak i denna grupp. Deltagarna vill gärna dela med sig av sina erfarenheter och är öppna men samtidigt lyhörda för varandras likheter och olikheter. Alla tycker att det berikar gruppen att vi är så olika men ändå så lika. Jag har verkligen fullt sjå att skriva ned allt de pratar om och försöka få ned deras många gånger speciella men välformulerade citat. Själv ska jag ha en mer tillbakadragen roll i diskussionerna men ibland har jag svårt och jag bara måste få lägga till något. En hel del av det som kommer fram engagerar mig så mycket så jag bara måste få knyta ihop det och dela med mig av mina egna tankar. Imorrn ska jag fortsätta sammanfatta vår diskussion på datorn medans jag har det färskt i hjärnan. Blandade lärande nätverk är ett lärorikt koncept i flera dimensioner.

Cirkel för anhöriga till dementa

Idag har jag startat upp en ny omgång av studiecirkeln "Att vara anhörig till personer med demenssjukdom". Under hösten 2011 hade jag min första omgång av denna studiecirkel. Då var det 8 deltagare och utvärderingarna vid sista tillfället var toppbetyg. Det var extra roligt att deltagarna var så nöjda när jag då vågade ge mig ut i en ny form av anhörigstöd utan att vara expert på området.

När det nu gick så bra så var det ingen tvekan om att jag skulle fortsätta så att fler anhöriga får nyttja detta stöd. Idag var det sju nya deltagare som skulle startat men tyvärr hade två av dem förhinder. De fem som kom hade det i alla fall bra under de 2,5 timme som cirkeln varade och en bra kontakt mellan deltagarna uppstod direkt. Härligt att se hur stor hjälp de har av varandra och i samtalen som uppstår i gruppen.

Vid det första tillfället så har jag upplägget ungefär som nedan:

• Jag hälsar välkommen, ger en kort introduktion och betonar att det är viktigt att vi har ett tystnadslöfte inför varandra i gruppen så att det blir högt i tak mm.
• Deltagarna presenterar sig för varandra en i taget och berättar kort om sin anhörigsituation.
• Fika med fritt samtal
• Jag drar lite grunden i validation och betonar vikten av att som anhörig ta hand om sig själv, inse att demenssjukdomen gör att det förhållande man tidigare haft  förändras, "samtalet" och empati kan man inte förvänta sig av sin närstående utan se till att få på annat håll för att orka osv. Att jag kan vara ett samtalsstöd för den som behöver mm.
• Runda bland deltagarna igen där de får berätta om sina förväntningar på studiecirkeln. Här kanske de öppnar sig lite ytterligare om sin situation och jag eller annan deltagare flikar in med tips.

Jag har alltså inte ett helt färdigt koncept utan försöker skapa innehållet lite efter behoven och förväntningarna. Det är ungefär som när jag lagar mat. Har så otroligt svårt att följa recept. Skapar oftast något eget men utifrån en ungefärlig grund. Än så länge har det fungerat helt Ok.

Måldokument i Nätverket i Kalmar län

I Kalmar län så ingår jag i ett nätverk för anhörigstöd. Vi är tolv kommuner och vi som arbetar med anhörigstöd i de olika kommunerna träffas c:a 2 ggr/år. I mars är det min tur att hålla i mötet här i Vimmerby. Vi har tagit fram ett måldokument för vad det är vi ska arbeta med i nätverket. Det ser ut enligt nedan.

MÅLDOKUMENT

för det gemensamma arbetet inom

Nätverket för anhörigstöd i Kalmar län

Syftet med nätverket: Att genom samverkan med varandra och med andra samarbetsparter skapa goda möjligheter till ett väl utvecklat anhörigstöd i kommunerna i Kalmar län.

Nätverkets roll: Verka för att utveckla anhörigstöd som tillgodoser behov hos olika grupper av anhöriga samt fungera som expertgrupp inom området anhörigstöd.

       Nätverket i Kalmar län ska arbeta för att:

·         Implementera anhörigstöd inom Socialtjänstlagens (SoL´s) alla verksamhetsområden.

·         Lyfta in anhörigperspektivet hos all personal inom SoL´s verksamhetsområden.

·         Kommunerna i länet ska ha en permanent och stabil anhörigstödsverksamhet.

·         Sträva efter att utveckla ett flexibelt och individuellt anhörigstöd.

·         Informera och sprida kunskap om anhörigstöd både inom och utanför nätverket.

·         Finnas representerade i Nationella nätverket för anhörigstöd.

·         Öka samarbetet med

-          Landstinget i Kalmar län

-          Linnéuniversitetet i Kalmar

·         Utveckla samarbetet med samt bevaka nyheter från

-          Nationellt kompetenscentrum Anhöriga

-          Socialstyrelsen

-          Fokus Kalmar län, FoU-enhet inom socialtjänsten

-          Anhörigas riksförbund

·         Hålla representanterna i nätverket uppdaterade inom IT-stöd för anhöriga.

Upprättat i november 2011.

I nätverket ingår representanter som arbetar med anhörigstöd i kommunerna:

Västervik, Vimmerby, Hultsfred, Oskarshamn, Högsby, Mönsterås,

Borgholm, Mörbylånga, Kalmar, Nybro, Emmaboda och Torsås.