Semester

Jag har precis gått på semester. Inte hunnit fatta det riktigt ännu. Är nästan kvar lite på jobbet. Glömde jag inte nåt i fredags innan jag åkte hem? Första sommaren som anhöriga också undrar om det inte finns nån för mig när jag är borta så att få in att anhöriga har rätt till eget stöd börjar sätta sig lite tror jag. Sista timmarna innan jag åkte hem så fick jag också kontakt med 2 nya anhöriga.

Återkommer i höst och har då massor med utmaningar som väntar. Men nu ska jag vila och samla kraft. En BAMSEKRAM till alla anhöriga som finns vid sin närståendes sida eller som precis förlorat denne OCH detsamma till alla mina kollegor i landet som kämpar på med att utveckla och aktivt arbeta med det viktiga stödet till anhöriga.

Summering första halvåret

Har kollat igenom statistiken för de 6 första månaderna. Jag känner själv att jag fått mer att göra. Sitter med i lite andra sammanhang än det som har med anhörigstöd att göra så det har tagit lite tid. Men hur ser det ut på anhörigstödsdelen. Mitt huvudsakliga arbete.

• En tydlig trend som sticker ut är att bokade stödsamtal där jag träffar en anhörig (oftast i min lokal) har ökat. Efter första halvåret är jag uppe i lika många direkta stödsamtal som på hela förra året. Jag har haft 38 samtal vilket är 6,33/månad. Behovet av dessa samtal har ökat och efterfrågas alltmer. Vanligaste formen av stödsamtal sker annars på telefonen som är mitt viktigaste verktyg. Totalt har jag haft 179 stödsamtal (141 telefon) och det ger ungefär 30 samtal/månad. Varje samtal tar från som minst 10 minuter och som mest 2 timmar. 
• Jag har fått kontakt med 25 nya anhöriga fram till och med juni. (Ungefär som 2011)
• Andelen män som får stödsamtal har ökat lite men för tidigt att säga om det är tillfälligt (från 11% till 14%). Dock är min känsla att fler yngre män som vill ha stöd genom kontakt och samtal med mig har ökat. De ringer själva upp.
• När det gäller anhörigstödsgrupper så är det ungefär lika många som deltagit som förra året MEN genom att jag startat upp studiecirklar med anhöriga till personer med demenssjukdom så har flera grupper blivit ett fördjupat stöd. Deltagarna har en större sammanhållning och jag kan vara mer coachande som ledare i grupperna. För och efterarbetet blir också mer omfattande.
• Av de 25 nya anhöriga så har 12 själva tagit kontakt (ev efter tips från någon). Vårdpersonal inom kommunen har överlämnat 4 ärenden, Biståndshandläggare 4st, Rehabpersonal 4st och Sjuksköterska landstinget 1 ärende.

Detta är bara lite av mina siffror. En ordentlig summering görs efter årets slut. Där kommer fler faktorer mätas som t ex kön och om man är anhörig till en yngre eller äldre person.

Roligt jobb

Ibland får jag frågan vad jag arbetar med. Ofta så där bara lite i förbifarten. Det finns inte tid att gå in i långa förklaringar och den som frågar hoppas väl att man ska svara nåt som de kan sätta in i en mall. Jag gör då så gott jag kan. Säger kanske nåt i stil med:  "Att jag arbetar som anhörigkonsulent. Att enligt SoL så har kommunerna sen 3 år tillbaka ett ansvar även över att anhöriga får stöd. En anhörig som kan vara en förälder till ett handikappat barn, en fru till en dement make, en tonåring med en sjuk pappa, en nybliven änkling efter en cancersjuk fru. Alla dessa anhöriga som står bredvid och hjälper en sjuk närstående. De kan behöva eget stöd för att orka. Jag gör det genom samtal, anordna stödgrupper och mycket mera."

Igår fick jag frågan av en person som jag inte känner men som jag träffade på i ett visst sammanhang. Han var en sån där social person som verkade vara intresserad av sina medmänniskor på riktigt. När jag svarat ungefär som ovan så sa han: "Det verkar vara ett tungt arbete och svårt." Och Ja det är nog så många ser på mitt yrke och mina arbetsuppgifter för jag har fått den kommentaren förr. Men jag svarade honom att: Nej det tycker inte jag. Tvärt om. Kan jag göra något för att en jobbig situation kan bli lite bättre så är det inte alls tungt. Han fortsatte med att säga att det måste vara lätt att ta med sig arbetet hem. Men det gör jag sällan. Jag har jobbat med människor hela mitt liv (och visst kan det vara vissa saker som man kan ha lite svårare att släppa, som när barn dör i cancer) men oftast så går det ganska bra.

Det är lite lustigt för jag skulle närmast vilja beskriva mitt jobb som roligt. Och då känns det lite konstigt att säga så eftersom det är mycket starka livsöden och jobbiga upplevelser som jag får dela med anhöriga. Men mitt i all sorg så finns det också glädje. Ingen klämkäck sådan utan på ett annat plan som ingen som inte befinner sig i en liknande situation skulle förstå. I mina grupper skrattar vi ofta även om gråt också förekommer. I enskilda samtal kan vi tillsammans t ex skratta åt hur den anhöriga som kommer till mig ofta beter sig även om vi pratat om att denne ska undvika det. Vi kan glädjas åt att den anhöriga har kommit till insikt om att han eller hon inte klarar att vårda dygnet runt utan att ta emot hjälp. Vi kan glädjas åt att den anhöriga lyckats nå fram till sin demenssjuka make/maka. Vi kan glädjas åt att det har hjälpt att bråka med myndigheter för att få rätt även om det var jobbigt under resans gång. Vi kan glädjas åt att döden var fin och den anhöriga fanns där vid den sjukes sida ända till slutet.

Jag har kanske ett tufft arbete men mest ser jag det som ett fantastiskt, spännande, intressant, roligt och meningsfullt arbete. Att få finnas som en professionell coachande medmänniska för anhöriga är ett jobb som passar mig.