Länsnätverket i Kalmar



Från vänster: Lenitha Petersson (Nybro), Margareta Thörnblad (Kalmar), Christian Pärnering (Borgholm), Annette Johansson (Borgholm), Britt Johansson (Mörbylånga), Inger Gustavsson (Högsby), Carina Holmberg-Olofsson (Mönsterås), Annelie Legell (Borgholm), Margareta Göransson (Västervik), Lena Nilsson (Emmaboda), Cecilia Karlsson (Vimmerby), Gunilla Hyckenberg-Johansson (Mönsterås), Raija Aijo-Heiding (Kalmar), Ing-marie Lindquist ( Hultsfred)



Idag har vi haft träff i nätverket som arbetar med anhörigstöd i Kalmar län. Turen var kommen till Vimmerby att hålla i träffen. Vi brukar numera ses 2 ggr om året och däremellan ses vi i mindre arbetsgrupper som också ligger mer geografiskt nära varandra. Kalmar består av tolv kommuner. Vid dagens möte fanns representanter med från tio av dessa. Jag har haft fullt upp med att hålla i dagens möte, både rent praktiskt som t ex med att hämta och köra tillbaka fikavagnen och ordna fram frukt, vatten och godis. Men också att hålla i organisationen. Att dagen fungerar. Tiderna och programmet hålls. Antecknat har jag också gjort. Är nu trött men tycker dagen avlöpt bra. Kommer summera vad vi diskuterat en annan dag.

Information

Information om anhörigstöd är oerhört viktigt. I alla möjliga sammanhang behöver det komma ut att anhörigstöd finns. Det finns fortfarande många som inte känner till det. Jag är mellan varven ute och informerar personalgrupper, föreningsmedlemmar, allmänheten osv. Jag försöker också att se till att informationsbroschyren om vilka anhörigstöd som Vimmerby kommun i nuläget kan erbjuda finns ute lite varstans. På kommunens hemsida finns också information om anhörigstöd. Där finns informationsbroschyren länkad. Vill någon läsa den för att se hur jag jobbar eller hur jag lagt upp informationen om anhörigstöd så rekommenderar jag er att klicka på följande länk till hemsidan. Broschyren Anhörigstöd 2012 i Vimmerby kommun  finns till höger på sidan.

http://www.vimmerby.se/stod-omsorg/anhorigstod/

Meningsfull studiecirkel

Idag var det dags att träffa min nya grupp som går vårens studiecirkel "Att vara anhörig till personer med demenssjukdom" för andra (egentligen 3:e) gången. Tyvärr var två av sju borta men de som kom hade en bra träff idag. Jag hade en resursperson inne idag, Bibbi Sjögren, som har en enorm erfarenhet av demenssjukdomar och hur man på bästa sätt bemöter personer som drabbats av dessa. Sen är hon så fantastisk och entusiasmerande som människa så det får man liksom på köpet. Vi arbetade tillsammans i detta koncept redan i höstas i den första studiecirkeln och av erfarenhet vet jag att hon ger mycket till deltagare i en sån här cirkel.

Upplägget under dagens tillfälle var ungefär enligt följande:

• Presentation av Bibbi om sig själv och hennes erfarenheter både i arbetet och privat.
• Filmvisning: "En hand att hålla i" Om och med Richard Larsson en anhörig som skrivit böckerna "År med Maria" och "Maria vill fara hem". Filmen är 10 år gammal men på ett fantastiskt sätt visualiserar Richards år som anhörig till sin demenssjuka hustru. Han har ett underbart språk och han tar upp både glädje och sorg i detta med att vara anhörig. Tyvärr finns inte Richard med oss heller längre, han avled i slutet av förra året. Filmen väcker många känslor.
• Kaffe och deltagarna presenterar sig och sin situation för Bibbi. Filmen gör att man blir tagen, först tyst och fundersam, sen att man själv vill öppna sig för hur man själv har det.
• I dessa berättelser uppkommer frågor och funderingar som Bibbi och jag svarar på så gott vi kan. Bibbi har en uppsjö av erfarenhet att ösa ur vilket gör att deltagarna nickar instämmande och förstående. Även i situationer man själv inte varit med om än.
• Vi går in lite mer på validationsmetoden och personcentrerad omvårdnad. Förklarar själva grunden i att bekräfta den demenssjuka personen. Att hjälpa denna person att måla upp sin inre värld och hur det kan gå till. Vi pratar också om att för att orka så är det är viktigt att som anhörig också bli bekräftad och det kan man inte bli av sin demenssjuka närstående längre.
• Tar fram förslag på böcker och har också en del som de får låna av mig/anhörigstödet till nästa gång.
• De får också en skrift från demensförbundet och ett A-4 blad om bemötande genom valdition att läsa till nästa gång då Bibbi ska vara med oss igen.

När cirkeln är slut och vi dragit över 10 minuter så går deltagarna hem mycket belåtna med dagens träff. Man kan se och höra det på dem alla oavsett var i sjukdomsprocessen deras närstående befinner sig. Denna studiecirkel är så oerhört meningsfull att ha och jag är så glad att jag vågade mig ut på denna resa tillsammans med dessa modiga, kompetenta, fantastiska och kämpande anhöriga.

Bra bok

I måndags kom flera böcker som jag har beställt. Skaffar lite undan för undan som jag själv kan hämta inspiration och kunskap ur eller som anhöriga kan låna för att känna igen sig i/lära sig mer om något osv. Det känns viktigt att ha en liten bank av böcker eller häften att kunna erbjuda anhöriga som på egen hand vill läsa.

Har läst Lars Björklunds bok Hur ska jag orka? En mycket lättläst bok på drygt 100 väldigt intressanta sidor. Lars åker också runt och föreläser om detta ämne: hur det kan vara att vårda en anhörig. Jag som arbetar med att finnas för anhöriga på olika sätt känner igen mig i det han skriver.

Lars har arbetat som sjukhuspräst och där mött många anhöriga som vårdar en närstående. Han skriver om den komplexa situation och de motstridiga känslor som kan uppstå när man är en anhörigvårdare. Lars vågar ta tag i de mer svåra känslorna och att vi inte får väja för dem. Som samtalspart är det viktigt att bekräfta och lyssna i första hand. Inte komma med råd och vilja fixa.

Andra ämnen han skriver om är t ex skillnaden mellan skuld och skam. Och det gör han på ett sätt som gör att det där vill jag ta med mig till mina samtal eller grupper som ett ämne. Han tar också upp skillnaden mellan accepterande och försoning.

I slutet av boken skriver Lars:

"Det som behövs för att vi ska orka kan se ut så här: Vi behöver mod att se och vara i det som sker så att vi inte flyr från det som är vår verklighet. Vi behöver en förmåga och hjälp att skilja mellan det vi kan göra och det vi inte kan göra. Vi behöver tillåta och uttrycka de känslor som väcks av allt det tunga och svåra. Vi behöver få möjlighet att berätta om vår livssituation och möjlighet att hitta olika språk som kan gestalta vår verklighet. Vi behöver också människor och sammanhang som ger oss trygghet och avlastning så långt som det är möjligt, och vi behöver möta omsorg från människor som utgår från våra behov och som ser vår verklighet på ett empatiskt och kärleksfullt sätt."

En lättläst bok om ett svårt ämne som borde finnas hos alla som jobbar med anhörigfrågor. Läs den du med!

Resan till Holland

Idag har jag fått den här berättelsen skickad till mig och samtidigt med orden från en anhörig till barn med funktionshinder att:

Mycket bra och tänkvärd, det är så här det är!

Av: Emily Perl Kingsley

Jag blir ofta ombedd att beskriva hur det känns att leva med ett barn med funktionshinder - att försöka hjälpa människor som inte har gjort denna unika erfarenhet att förstå, att föreställa sig hur det skulle kännas.
Det är så här...
När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa - till Italien. Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.
Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland."
"Holland?!?" säger du. "Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien."
Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.
Det väsentliga här är följande: De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar. Det är bara en annorlunda plats.
Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.
Det är bara en annorlunda plats. Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien. Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring... och upptäcker att Holland har väderkvarnar... och Holland har tulpaner. Holland har till och med verk av Rembrandt.
Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien... och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där. Och i resten av ditt liv kommer du att säga "Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat".

Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna... därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.
Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga... med Holland.

© Emily Perl Kingsley, 1987. All rights reserved.
Översättning: Annika Åhlberg

Superkonsulenten

Den här veckan har jag haft lite föööör mycket omkring mig på jobbet. Roliga, intressanta och meningsfulla arbetsuppgifter. Framför allt har jag funnits där för andra personer alldeles för mycket. Mest anhöriga förstås men även andra. Dessutom har jag hållt bra kvalitet på mitt arbete trots ett för högt tempo. Att finnas för andra. Kunna göra skillnad i medmänniskors liv det är mitt kall och jag trivs med det. Inte på ett sånt där uppoffrande sätt utan mer på ett medmänskligt och coachande sätt. Men man kan inte finnas hur mycket som helst för andra utan egna andningshål. Idag har jag haft som mål att hinna ikapp mig själv efter denna racerfart i början på veckan. Och jag har lyckats. Kommer sova gott i natt.

Kom ihåg att ta hand om er själva därute!