Planerar för en temadag

Som jag nämnt förut så går inte utvecklingsarbetet framåt i samma takt som jag själv önskar. I ett ensamarbete så måste man försöka komma med i ett sammanhang. Bolla idéer och sätta upp mål tillsammans med andra om det ska gå vägen fullt ut. Annars hjälper det inte hur mycket idéer jag har eller hur många mål jag sätter upp. Är de inte förankrade i organisationen så kommer jag inte så långt.

Jag ligger efter när det gäller att nå anhöriga till personer under 65 år. Har kommit en bit ändå. Ungefär en fjärdedel av alla anhöriga som jag under 2011 hade kontakt med var anhöriga till yngre personer. Men naturligtvis skulle jag vilja nå ut till fler. Och vilket stöd man behöver och önskar skiljer sig förstås en del även om en del är ganska lika.

Har nu tillsammans med verksamhetschefen satt upp målet att till hösten ha en temadag/ halvdag för anhöriga till yngre personer med funktionshinder. Tanken är att förvaltningen ska samverka med andra parter i planeringen och genomförandet av denna dag. Habiliteringen. Skolan. Kultur och Fritid. Föreningar. Vi ska bjuda in anhöriga, personal och andra som är intresserade.

Vi hoppas få tag i en intressant föreläsare som också kan finnas med efteråt för givande diskussioner. Det är viktigt att personen har egna erfarenheter och kunskap om hur det kan vara i en familj med ett barn med funktionshinder. Att personen kan inspirera och väcka tankar hos både anhöriga och människor som i sitt yrke kommer i kontakt med dessa familjer.

Idag har jag haft kontakt med en föreläsare som jag tror på. Återkommer när vi kommit lite längre i planeringen. Tror det kan bli en kanonbra temadag.

Studiecirkel andra tillfället

I måndags var det dags för min nya studiecirkelgrupp att ha sitt andra tillfälle i cirkeln som jag döpt till Att vara anhörig till personer med demenssjukdom.  Första gången saknades 2 deltagare men nu var gruppen fullständig. Därför började vi lite om från början så att alla fick samma förutsättningar. La till ett tillfälle i juni så sammanlagt blir det 6 tillfällen (istället för 5 som cirkeln normalt sett är). Ungefär så här gick det till vid detta första/andra tillfälle:

Presentationsrunda där alla presenterar sig och berättar lite om sin anhörigsituation. Många delar frikostigt med sig i sina berättelser och igenkänning uppstår i gruppen. Någon känner att det där är precis som min närstående medan andra säger att nej det där känner jag inte alls igen men så här är det istället och det kan ytterligare någon känna igen. De som är lite mer i början av sjukdomsprocessen blir lite beklämda att höra dem som är mer i slutet. Det finns ett hopp om att det kanske ska gå att fixa till. Ett nytt läkemedel. Om jag försöker träna hjärngympa med min närstående. Osv. I rundan försöker jag bekräfta. Skjuta in några råd och hänvisa till god demensvård hur man kanske skulle kunna göra istället.

Kaffe och fritt prat och en sammanhållning och värme finns redan bland gruppmedlemmarna.

Efter kaffet upprepar jag det vi gick in på vid förra träffen. Den jobbiga situation som uppkommer för både den dementa och den anhöriga när den närstående får en demenssjukdom och diagnos. Det kan också vara en lättnad att få besked men att livet kommer att vara annorlunda framöver och någonstans måsta man acceptera sjukdomen. Den går inte att fixa till. En förutsättning för att man som anhörig ska kunna bemöta sin närstående på ett bra sätt är att se till att ta hand om sig själv, inse att det är viktigt att få chans att bearbeta och prata om sin situation men att det inte går att göra med den sjuke, att jag kan vara en samtalspart som komplement till vänner och släktingar. Förhållandet man/hustru mm förändras. Inget jämlikt förhållande längre. Kan inte förvänta sig att den demenssjuke ska kunna ge empati osv.

Lite kort om personcentrerad omvårdnad. Validation. Reminiscense. Att ytterligare resurspersoner kommer under de kommande tre tillfällena. De får också Demensförbundets Bra förhållningssätt till personer med demens. Vi går igenom de olika punkterna i den och deltagarna ställer frågor och ger exempel från sin egen vardag med sin demenssjuka närstående. Och många gör verkligen ett enastående arbete, är bra på bemötande. De som kanske mest ifrågasätter vissa bemötandetips är de som är mer i början av sjukdomen. Jag betonar att det inte finns några helt rätt och fel. De som anhöriga känner sina närstående bäst. Och i början kan det vara ok att leda tillbaka till nutid och att visa sina egna känslor. Men så småningom är inte det att rekommendera.

Nämner också att personalen i vår kommun ska arbeta efter personcentrerad omvårdnad så det är något de ska förvänta sig i vården av deras närstående. Vi pratar om att det är viktigt att skriva ned saker i Mina minnens bok för att alla som finns runt en demenssjuk person ska kunna bemöta personen på bästa sätt. De flesta är bekanta med den. De som inte sett eller fått den får ett ex. En del tycker det är svårt för deras närstående har inte varit intresserade av att fylla i den. Vi diskuterar kring detta. Att de kanske inte behöver sitta bredvid och tillsammans fylla i den utan de anhöriga får fylla i och mer diskutera kring gamla tider mm och sen fylla i. Vi pratar också lite kort om att det är viktigt att de törs komma med åsikter, klagomål, förbättringsförslag om det är saker de inte är nöjda med i vården. Visar gruppen Har du förbättringsidéer eller synpunkter på kommunens omsorger om äldre och funktionshindrade? Flera deltagare vill gärna ha ett ex.

Ovanstående och mycket mer var det ungefärliga innehållet i måndagens studiecirkeltillfälle. Jag vill bara visa på ungefär hur jag arbetar med dessa cirklar. Det är ett mycket uppskattat anhörigstöd och deltagare vittnar om att deltagandet i en sån här cirkel har haft stor betydelse till det bättre för dem i deras anhörigsituation.

Var ska anhörigstödet ligga organisatoriskt?

En intressant fråga som ni andra som jobbar inom detta gärna får kommentera. När jag intervjuades för denna tjänst för två år sedan så önskade jag att tjänsten skulle ligga under samma chef som biståndshandläggarna. Det blev också så. Under snart två års tid har jag haft myndighetschefen som chef och gått på arbetsplatsträffar en gång per månad med handläggarna. Tanken från min sida var att det borde vara bra att ligga mer övergripande organiserat. Och handläggarna träffar anhöriga i ett tidigt skede samt arbetar både mot äldreområdet och funktionshinderområdet. Tyvärr har det inte haft så stor effekt. Eftersom vi inte sitter ihop och bara träffas en gång per månad så har de liksom glömt bort anhörigstödet eller i alla fall inte tryckt på så mycket när de träffat anhöriga. Jag har i alla fall inte fått så många ärenden den vägen.

Nu står jag inför en organisationsförändring som jag delvis starkt varit med och påverkat. Jag ska börja samarbeta med två tjejer som tidigare arbetat inom "terapin" på två äldreboenden. Dessa två superduktiga kvinnor ska nu istället arbeta mer övergripande som aktivitetskonsulenter och mer handleda personal att själva skapa en meningsfull vardag för våra seniorer på våra äldreboenden. De ska bl a också samla och tillhandahålla material för dessa aktiviteter (minneslådor, temaväskor, musik, filmer, spel, gymnastikprogram mm).

Tanken är att vi ska kunna samverka. Att jag kan bidra med saker till dem och de kan gå in lite för mig inom anhörigstödet. Att vi helt plötsligt ska ha arbetskamrater. Att ha någon att bolla idéer och tankar med i arbetsvardagen. Just den biten tycker jag ska bli jättespännande och jag tror verkligen att vi tillsammans kan bli mycket starka och komma långt inom både det sociala innehållet för äldre och inom anhörigstöd.

Det som jag känner inte blev så bra är att eftersom vi ska vara en arbetsgrupp så måste vi ha samma chef och anhörigstödet kommer nu enbart hamna under äldreomsorgen. Men jag ska fortfarande arbeta även med verksamhet funktionshinder. Och jag som tidigare alltid har haft en verksamhetschef som närmaste chef kommer nu att ligga under en enhetschef inom hemtjänsten. Anhörigstödet kommer alltså ännu längre ifrån högsta ledningen. Ja hur man än gör så blir kanske inte alla delar helt bra. Och min nya chef är en jättetrevlig och gullig tjej så det är inget personligt mot henne. Men var ska anhörigstödet egentligen placeras organisatoriskt för att det ska bli bra?

IT-stöd

Blev uppringd av en försäljare av IT-stöd för anhöriga igår. Hon var hur trevlig som helst. Själv var jag lite halvt förvirrad nyuppvaknad på jobbet efter en skön veckas semester. För 1-2 år sen skedde det ofta att försäljare ringde eller mejlade och ville sälja både IT-stöd men även andra saker som terapi-samtal, måbra-resor, utbildningar och föreläsningar till anhöriga. Det kommer fortfarande en hel del mejl men inte lika många telefonsamtal. Jag tror de hade en större förhoppning om att kommunerna hade så mycket ekonomiska resurser till anhörigstöd när vi fick statliga medel till det. Saken är den att pengarna som är riktade till anhöriga faktiskt i första hand går till våra löner, vi som arbetar med detta. I alla fall är det så i den kommun där jag arbetar. Och då har jag ingen superlön precis. Sen försöker jag så att mycket av det direkta anhörigstödet är kostnadsfritt. Vi har inga ekonomiska ersättningar till anhöriga men istället så försöker vi eftersträva stöd till de anhöriga som inte ska kosta något. Ett sätt att försöka ge tillbaka lite för allt jobb de lägger ned på sina närstående. Visserligen ett jobb som de flesta gör av kärlek eller plikt men ändå behöver värdesättas högt av kommunen.

Jag tackade i alla fall nej även till detta erbjudande. Man måste väga nyttan mot kostnaden och än så länge är vi inte där i Vimmerby kommun. De anhöriga som jag har kontakt med använder tyvärr inte dator eller Internet så mycket. Men jag tror absolut det kan komma att förändras allt eftersom ju fler yngre anhöriga som vill ha stöd. Och den dagen kan jag komma att omvärdera detta med IT-stöd.

Semester

Den här veckan har jag semester. Är med min familj uppe i Ramundberget och åker skidor både utför och på längden. Det är vårt vinterparadis en vecka om året. Idag ska maken och jag ta en långtur uppe på fjället så vi chillar lite i stugan innan det är dags att bege sig ut i spåret. Solen är framme så det kan nog bli en fin tur om än jobbig. De första km går nämligen bara uppför och man blir helt slut av att försöka ta sig uppför med ett par långa skidor på fötterna. Jag brukar ha bakhalt och kan inte åka i nåt spår men när man väl kommit upp på höjden så är det värt allt slit i världen. Ungefär som när jag kämpar på med något i min ensamhet på jobbet men som ändå sen blir så bra i slutänden för anhöriga i kommunen där jag jobbar. Då är det värt de där kämpiga stunderna 100 ggr om.

Anmält mig till riksdagen

Kommer bli min tredje gång jag åker. Har snart arbetat 2 år som anhörigkonsulent och bland det första jag gjorde så var det att åka på Anhörigriksdagen i Varberg som Anhörigas riksförbund anordnar. En inspirationskälla, en mötesplats, ett forum där vi som arbetar med eller på annat sätt är intresserade av anhörigfrågor kan få ut mycket. Speciellt jag som jobbar ensam med dessa frågor i just min kommun.

Hade redan bestämt mig för att jag ska åka i år också men nästa år ska jag lägga dessa pengar som det trots allt kostar på något annat. Vad vet jag inte ännu. Men idag kom inbjudan till årets anhörigriksdag och jag slängde alltså iväg en anmälan direkt. Jag måste ha varit oerhört snabb för bland de första 50 anmälda så skulle man få en bok gratis och jag fick meddelande om att under dagarna hämta ut den på ett visst ställe. Anmäl dig du också! Kanske ses vi nånstans under dessa dagar i maj.

http://www.ahrisverige.se/Forms/SuperUser/ShowFullText.aspx?parentId=533

Lyssna

Blev påmind om en bra dikt om det här med att lära sig att lyssna idag under webmötet med de andra nätverksledarna. Jag har hört den förut men vet inte vem som är författaren. Orden är dock så kloka och något att tänka på i mitt arbete som anhörigkonsulent men även i livet i övrigt.

Lyssna

När jag ber dig lyssna på mig
och du börjar ge mig råd
så har du inte gjort det jag bad dig om.

När jag ber dig lyssna på mig
och du börjar berätta för mig
varför jag inte borde känna så,
trampar du på mina känslor.
*

När jag ber dig lyssna på mig
och du känner att du måste göra något
för att lösa mina problem,
har du svikit mig, hur konstigt det än kan verka.
*

Lyssna! Allt jag bad dig om var att du skulle lyssna
inte prata eller göra – bara lyssna på mig.

Och jag klarar mig själv..
Jag är inte hjälplös. Kanske modfälld och
bristfällig, men inte hjälplös.
*

När du gör något för mig,
som jag kan och behöver göra själv,
så bidrar du till min ångest och svaghet.
Men när du accepterar att jag känner vad jag känner,
oavsett hur irrationellt det är,
så kan jag sluta försöka övertyga dig
och kan börja arbetet med att
förstå vad som ligger bakom denna känsla.
*

Och när det är klart, är svaren uppenbara
och jag behöver inte längre några råd.