Förra veckan hade jag tredje omgången av studiecirkeln "Att vara anhörig till personer med demenssjukdom". Alla 7 deltagare var med denna gång. Dessutom var min resursperson, konsulten Bibbi Sjögren, inne även denna gång + jag själv. Bibbi och jag hade lagt upp ett ungefärligt upplägg innan. Huvudfokus denna gång skulle vara på validation, det bekräftande samtalet. Vi började med en runda där alla fick berätta lite läget, men gärna lyfta en situation som var guld och en som mer var grus. Alla bidrog till en makalös omgång.
Deltagarna är så fina mot varandra och törs verkligen öppna sig på en fantastiskt sätt inför oss andra. Och just detta gör cirkeln så extra bra. Bibbi och jag fyllde på lite råd och information där det efterfrågades samt speglade dem och berördes av deras fantastiska berättelser. Vissa har redan kommit så långt i sin egen utveckling att kunna bemöta sin närstående på ett bättre sätt. Det är så häftigt att få vara med om. Vi fikade också och rundan tog nästan hela den avsatta cirkeltiden men det gjorde inget. Mot slutet fick de med sig lite läsbart och Bibbi läste också ett stycke ur en bok som tog upp just hur svårt det är den dagen man inte kan ha den demenssjuka hemma längre. Den ångest och de känslor av skuld och skam som drabbar den anhöriga. Men att det kan bli bra ändå på slutänden. Det gav ändå lite hopp att det faktiskt enligt författaren och de deltagare som redan varit med om detta faktiskt är det bästa för den demenssjuka. Ser fram emot nästa cirkeltillfälle. Då ska vi bl a prata lite mer om reminiscens.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar