Ibland får jag frågan vad jag arbetar med. Ofta så där bara lite i förbifarten. Det finns inte tid att gå in i långa förklaringar och den som frågar hoppas väl att man ska svara nåt som de kan sätta in i en mall. Jag gör då så gott jag kan. Säger kanske nåt i stil med: "Att jag arbetar som anhörigkonsulent. Att enligt SoL så har kommunerna sen 3 år tillbaka ett ansvar även över att anhöriga får stöd. En anhörig som kan vara en förälder till ett handikappat barn, en fru till en dement make, en tonåring med en sjuk pappa, en nybliven änkling efter en cancersjuk fru. Alla dessa anhöriga som står bredvid och hjälper en sjuk närstående. De kan behöva eget stöd för att orka. Jag gör det genom samtal, anordna stödgrupper och mycket mera."
Igår fick jag frågan av en person som jag inte känner men som jag träffade på i ett visst sammanhang. Han var en sån där social person som verkade vara intresserad av sina medmänniskor på riktigt. När jag svarat ungefär som ovan så sa han: "Det verkar vara ett tungt arbete och svårt." Och Ja det är nog så många ser på mitt yrke och mina arbetsuppgifter för jag har fått den kommentaren förr. Men jag svarade honom att: Nej det tycker inte jag. Tvärt om. Kan jag göra något för att en jobbig situation kan bli lite bättre så är det inte alls tungt. Han fortsatte med att säga att det måste vara lätt att ta med sig arbetet hem. Men det gör jag sällan. Jag har jobbat med människor hela mitt liv (och visst kan det vara vissa saker som man kan ha lite svårare att släppa, som när barn dör i cancer) men oftast så går det ganska bra.
Det är lite lustigt för jag skulle närmast vilja beskriva mitt jobb som roligt. Och då känns det lite konstigt att säga så eftersom det är mycket starka livsöden och jobbiga upplevelser som jag får dela med anhöriga. Men mitt i all sorg så finns det också glädje. Ingen klämkäck sådan utan på ett annat plan som ingen som inte befinner sig i en liknande situation skulle förstå. I mina grupper skrattar vi ofta även om gråt också förekommer. I enskilda samtal kan vi tillsammans t ex skratta åt hur den anhöriga som kommer till mig ofta beter sig även om vi pratat om att denne ska undvika det. Vi kan glädjas åt att den anhöriga har kommit till insikt om att han eller hon inte klarar att vårda dygnet runt utan att ta emot hjälp. Vi kan glädjas åt att den anhöriga lyckats nå fram till sin demenssjuka make/maka. Vi kan glädjas åt att det har hjälpt att bråka med myndigheter för att få rätt även om det var jobbigt under resans gång. Vi kan glädjas åt att döden var fin och den anhöriga fanns där vid den sjukes sida ända till slutet.
Jag har kanske ett tufft arbete men mest ser jag det som ett fantastiskt, spännande, intressant, roligt och meningsfullt arbete. Att få finnas som en professionell coachande medmänniska för anhöriga är ett jobb som passar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar