Idag hade jag min anhörigstödsgrupp som består av efterlevande. Där deltagarna alla har det gemensamt att de varit anhöriga till någon som nu avlidit efter en kortare eller längre tids sjukdom. Vanligast är det deras livspartner som de vårdat eller funnits för i sjukdomens alla faser. Många har varit gifta i 50-65 år med den som nu gått före. Det de har gemensamt är sorgen och allt som ligger i den. Hur livet var under sjukdomstiden kan variera mycket.
Idag kom det två nya deltagare som är precis i början av sorgen. Det var ungefär bara någon månad sen deras närstående dog. De som nu har den här första fasen avklarad vet vad de går igenom och kan förmedla hopp om att det faktiskt kan bli lite lättare framöver.
Den här gruppen känns bra att kunna erbjuda. Ofta har anhöriga inte haft tid och ork att ta emot nåt anhörigstöd tidigare men kan tycka att det är en stor hjälp att få lite efteråt. Ofta har vi det väldigt trevligt även i den här gruppen trots att det är tungt med sorg. Men att dela den med andra är helande.
Det som kommer upp kan också vara mycket starka och jobbiga känslor. T ex ilska och bitterhet över hur livet blev och hur dålig den svenska sjukvården kan vara. I bearbetningen av sjukdomstiden så kan det vara sånt som deltagarna behöver prata om. Det krävs då lite extra av mig som ledare. Att lyssna och bekräfta men också sätta in saker i sitt sammanhang. Det kanske inte är all sjukvård i hela Sverige som fungerar uruselt. Och att kunna avbryta en person som har ett jättebehov av att få prata av sig om sin situation så att andra deltagare får stå åt sidan är inte heller alltid så lätt. Men det måste göras och på ett medmänskligt sätt. Jag tror att jag lyckades.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar